Dina Ögon utkast (opublicerad)

Intentionen var god. Populärkultur skulle värderas likt den andra, traditionellt betraktad som finare kultur. Ett popalbum skulle ha samma konstnärliga värde – och synas lika mycket på kultursidorna – som en konstutställning, Mozart och en essä om konfucianism gjort tidigare.

Att populärkulturen har fått en större roll i den moderna kulturjournalistiken från åren 1985 till 2015, var en av slutsatserna i ett forskningsprojekt som mynnade ut i boken ”Kulturjournalistikens världar” i fjol.

Sagt och gjort. 1990-talet, möt 2020-talet. Nöjessidorna har sedan länge slängts i papperskorgen. Idag ska allt från just en konstutställning, sex och relationer till Melodifestivalen samsas under en och samma flagg.

Gott så. Men det som ofta vinner spaltplats är vad som har ett aktuellt underhållningsvärde – en snabb sockerkick som lurar kroppen att det här var något enastående som bevittnades. Det är rätt symptomatiskt att tv-serien White Lotus pockar på uppmärksamheten mer än potentiella Augustpristagare, som Björn Werner skrev i SvD (29/11-22).

Svårare är det verk som är svårdigesterat. Som kanske inte alltid är så jovalistisk, som tar tid och kan vara en prövning. Ett annat ord är ”för smalt”.

Jag har slutat pitcha idéer till tidningar om musikrelaterade ämnen som är ”för smalt”, vilket är det absolut vanligaste svaret jag får på refuseringsmail. En idé om en essä om den brittiska musikern Vini Reily från The Durutti Column – där jag till och med för sockerkickens skull strösslade med att han är Red Hot Chili Peppers John Frusciantes favoritgitarrist, har samarbetat med Morrissey och släppte skivor på det välkända skivbolaget Factory, tilltalade enligt redaktören just en för smal publik. Dagen efter publicerade tidningen en lång text om poesi.

Jag gissar att om jag hade haft någonting smart att säga om epadunk, Fröken Snusk eller svensk gangstarap hade texten antagits direkt.

Mot den bakgrunden är det intressant att gruppen Dina Ögon upplever en mindre, men ändå påtaglig, klassisk hajp på grund av strikt musikaliska grunder. Varenda gång jag slår på P3 möts jag av deras oemotståndliga blandning av hawaiiskjorta-bossa nova och Lill Lindfors-sjuttiotals sing-songwriterpop. Eller som en beskrivning lät: ett kärleksbarn mellan Fleetwood Mac, Khruangbin, obskyra Motown-singlar och hiphopduon Eric B. & Rakim.

Dina Ögon får sitta i både morgonsoffor och göra hemma-hos intervjuer i SVT och Sveriges radio, trots att de inte gömmer sina ansikten bakom en mask, som Fröken Snusk, Sia eller Daft Punk gör, eller har något våldskapital som jag känner till.

Jag hade aldrig ens kommit på tanken att försöka pitcha in något om Dina Ögon. Debutalbumet från 2021 recenserades visserligen i både SvD och DN – något som inte är självklart för debuterande artister idag. Men om jag hade frågat en uppdragsgivare om jag fick skriva om drömsk coctailbar-indie hade jag bara mötts av frågan: kan du inte skriva om varför könsrock är så populärt?

Jag vill hävda att det förändrades efter att den amerikanska rapparen Tyler The Creator uppmärksammade gruppens sång ”Tombola 94” som en av sina favoriter under 2022.

Då vaknade en känsla av hajp som legat i en byrålåda i många år. Ibland behövs redaktörshjälp från oväntade håll. Som en storsäljande Grammyvinnande rappare, för att reda ut om något är för smalt eller inte.