varning för ordet ”ös”

Igår körde Devotion skivor före Bear Quartet spelningen på Debaser. Det blev quiz och billig after work-öl. Och rätt tråkig musik. Jag hamnade i en häftig diskussion om nostalgi och Smashing Pumpkins och U2. Banden som alltid har utsålda spelningar, men har världens mest anonyma fans.

Det här med tråkig musik. Jag har alltid varit rätt trött på indierock n rollen. Att det ständigt ska upprepas, göras om. Jag har aldrig sett Bear Quartet tidigare, och kommer nog inte göra det igen. Grundidén för bandet är att hålla ett form av musikaliskt manifest: grundregler för hur de ska porträtteras och utöva sin musik. Aldrig ge vika för publikens vilja.

Jag såg ungefär en halvtimma. Det var det jag orkade med av metalmangel och hårdrocksös. Jag har visserligen aldrig gillat Matti Alkbergs punkreferenser, allt känns väldigt svensk trallpunk, men det här överraskade mig. Jag blir ständigt överraskad av unga människor som har ett alltför krystat förhållande till 90-talsmusik och alltid köper en poplåt rakt av för den har rätt ”ingredienser”. Göteborgsrocken med Hästpojken i spetsen är något jag ständigt återkommer till, men det känns alltid relevant. Mangel, mangel mangel, fullt ös.