Bokrecension, Trombstone Förlag ”Svensk Haiku” Tidningen kulturen

Tidningen Kulturen 16/10 -09

Olika poeter
Svensk Haiku
Trombones förlag

Kanske är det den moderna enkelheten som åter skapat ett intresset för det mallade, för dikten, för att uttrycka mycket genom till synes lite. Ämnena i  ”Svensk Haiku” – en samling av okända och kända diktare – varierar lika mycket som deras egna stilar och rytmer. Många är illa valda, onödigt tråkiga (och saknar den poetiska skörheten). De fyller ingen funktion. Jag vill bli berörd, eftertänksam, kanske underhållen – allt på ett fåtal ord. Det lyckas stundtals. När det vardagliga nuet betraktas, blänker till. Som i den här, av Örjan Hallnäs:

vägar i skogen
utlagda av kärlek till
något längre fram

Man stannar upp, läser om; scenen växer i medvetandet. ”Stavelseräkningen, som faller sig naturlig på japanska, är mindre viktig” skrivs det i förordet. Om man utgår från det, att kanske inte behöva hålla sig inom 5-7-5 stavelser, ter sig haiku som den perfekta av diktformerna: enkelt, precisist och experimentell. Men jag skulle gärna vilja ha mer förklarande – antologi till trots. Vilka är skribenterna? Thomas Tranströmer förklaras som urmodern till svensk haiku, ”han är inte lätt att efterlikna”. När jag ser namnen Sture Allén, Magnus Ringgren och ett par till ringer en klocka, men de allra flesta av de 50 författarna lyser bara med sitt namn. Varje författare deltar med en till två sidor – det vill säga två till fyra dikter. Kanske är det medvetet – dikten står för sig själv – men nyfikenhetens sinne tar överhanden.

Som diktsamling är ”Svensk Haiku” troligtvis en rättfärdig och komplett sammanfattning om spretigheten, historien och hur modern haiku ser ut. För den redan hängivna, förstås.

Min favorit, en dikt av Henrik Lind, sammanfattar hela mitt liv som popskribent och konsertbesökare och känslan av att se något jag inte förstår (men de andra gör):

Skämtsam musik,
men konsertpubliken
gravallvarlig