Den minimalistiska texten

Jag tror att den främsta orsaken till att Skansros aldrig sjönk in hos de mest urbana romantikerna, de Woody Allen-klyschiga eller vi, som på gråtfärdigt livsfarligt allvar, behöver John Hughes romantiska tonårsfilmer för ta oss igenom svåra perioder, är det som ofta refereras till som ”rakt på”. Textrader som man minns, som sätter sig, för de, likt det slitna Smiths-citatet, ” Because the music that they constantly play/It says nothing to me about my life”.

”Var inte ledsen för du vet. Ge inte upp ännu. Kärleken hittar dig till slut”
Christopher Sanders ”Sann kärlek hittar dig till slut”

Populärkulturell referenslyrik i popmusiken har blivit lika omodernt som Anna Ankas syn på jämställdhet. Och jag älskar det – jag gillar de tunga, ogripbara ämnena, livsbetraktelserna, självhjälpstexterna, känslan av djup. Kristofer Andersson på alldeles fantastiska Throw Me Away härleder det till gospel. Jag hittar det, som alltid, hos grekerna. I filosofen Horatius brev ”Konsten att dikta” till några yngre förmågor, finner han ord som kan appliceras på hela den moderna poplyriken: ”Jag försöker fatta mig kort, och jag blir dunkel. Den som jäktar efter ledig stil blir utan kraft, utan lyftning. Den som strävar mot det storslagna blir svulstig. Den som är alltför försiktig och rädd för att förivra sig kryper utefter marken.” […] ”Man flyr från det ena misslyckandet in i det andra, om konstnärlig insikt saknas”.
Att uttrycka mycket genom till synes lite kan appliceras på femtio år av låttexter. Chris Isaaks ”Wicked Game” som upprepar det fantastiska ”I wanna fall in love, with you”. Eller varför inte Spiritualized “You Know It’s True”:

You know I’ve been here before
And I dont like it anymore
You know its true, but what could I do
You know I’ve felt this before
And I don’t need it anymore
You know it’s true, I love you
I love you, I love you

Orden betyder någonting, orden får en rimlighet, är inte instoppade för ifyllnad. Detta blir om något tydligt när jag sammanställer min lista över 00-talets bästa låtar. Minimalismen är framträdande och i samverkan med det instrumentala – långt borta är Beatles 2-minuterspoplåtar eller Kents svåra hybris som troligtvis är resultatet efter en whiskeyflaska och en synonymordbok. Vi är trötta på komplikationerna, vi vill ha gemenskap, lösning, ord på det vi känner. Popmusiken har alltid fungerat som världens bästa vän – nu vill vi utmana vänskapen. Nu vill vi få konkreta råd. Det är kanske därför [Ingenting]:s ”Dina händer är fulla av blommor” är den bästa svenska popballaden år 2009.
Och kanske, kanske, går vi in i ett nytt decennium utan att upprepa det förra.