Babbel om den glömda tvserien Rome

Jag har länge velat skriva något om tv-serien Rome. Efter att nollnolltalet summerats överallt känns det som rätt läge. Rome har, vad jag sett från svenska listor åtminstone, gravt glömts eller bara struntats i. Jag trodde faktiskt att en tv-älskare som Jan Gradvall i alla fall skulle ha med den, men icke.

Handlar det bara om ett historiskt intresse, som en vän påpekade för mig häromdagen?

Historiska filmer och tv-serier – och då speciellt kring Roms komplicerade och epokavgörande fall – finns det en uppsjö av. Med blandat resultat. Men till skillnad från andra tv-serier som baserar sig på historiska händelser, har fokus i kritiken och diskussionen efteråt handlat om hur historiskt korrekt den är. Hur mycket av händelserna, karaktärsdrag, samhällsnormer och livet i övrigt förhåller sig till forskning och vetenskap. Och, som hobbyhistoriker som läser riktiga historiker: den är väldigt sanningsenlig. Men det är inte bara det som gör den sevärd (Det finns självklart undantag, som exempelvis den sexiga mytbilden om Cleopatra)

Serien tar alltså avstamp i en tid när romarriket förvandlas från republik till kejsardöme, där Julius Ceaesar krigar i Gallien, där senaten babblar och adelshusen kör endera rivalitet endera inbördes beundran.

Men det bästa är de små människorna som bäst förklarar hur livet såg ut. Soldaterna Lucius Vorenus och Titus Pullo, spelade av Kevin McKidd (Trainspotting, Grey’s Anatomy)  och Ray Stevenson (King Arthur), får bäst gestalta detta. När de kommer tillbaka till Rom efter avslutad tjänstgöring, måste mördarmaskinerna återgå till livet i staden. Lucius har inte sett sin fru på många år, har flera barn som han förgäves försöker få sitt godkännande ifrån. Titus blir full på en bar, dödar lite folk i en uppgjord tärningsmatch och går till prostituerade. Genom att parera scenerna mellan stora historiska händelser i senaten och krigsfälten, bland lägre klasser och bland adelshusens rivalitet visar man upp helhetsbilden Men vad som är riktigt bra är att det inte är något förklarande, inte några uppdaterade moraliska ståndpunkter eller normer. Allt visas. Det är otroligt mycket våld och sex.

Och exakt som i en annan serie, Mad Men blir det som om man ser det genom en faktisk kamera, fri från filmer som Alexander och Gladiators trista och uppskruvade kärleks- och coola actionsekvenser. Precis som Mad Men inte gör något fuss kring att alla kvinnor kallas nedsättande epitet (ungefär som när SD:s Erik Almqvist igår kallade SVT:s Eva Landahl ”flickan” i gårdagens Publicistklubbendebatt , notera dock att det är 2010 i kalendern) gör Rome inget fuss med att gå till prostituerade för att förlora oskulden, att ett adelshus skickar en slav med en stor penis i present till det andra adelshuset (kanske underförstått: bättre sex) eller att Mark Anthony, befälhavare för en romersk legion, i förbipasserande skriker halt, våldtar en kvinna som vallar får och sedan fortsätter med patrullen. Att det är hemskt förstår vi – vi är inte dumma – men att inte förklara det med modern praxis, som jag tycker varit mer regel än undantag i de flesta historiska serier, är väldigt befriande och ger en aura av ”äkthet”.

Seriens intro är också värt att nämna. Det visar husväggar med klotter – antikens bloggar – där allmänheten visar sitt nöje eller missnöje. Ofta genom skvaller. Om det snackades om att en adelsman eller kvinna var otrogen så ritade man det på väggarna. En annan stilistik och återkommande inslag: En man som läser upp senaste nyheterna på torget, spelad av Ian McNeice. Och en uppsjö av slavar och andra biroller, exempelvis ett grymt antikt maffiagäng.

Jag har hittat siffran 100 miljoner, men annars har jag hört att det är en av de dyraste serierna som gjorts.

Försökt hitta favoritscener men inte lyckats så bra. Här är i alla fall än, när Brutus dör. Som också visar göttiga stidsscener:

Titus biter av en tunga:

Titus skär ut lite guldtänder i förbifarten:

Det finns, som sig bör, också en protestlista som vill ha en tredje säsong. Jag skrev på, men jag ångrade mig direkt efteråt. Kanske har något att göra med att jag har en post-it lapp med texten ”Less is more” vid sidan av min dator och att ibland ska man sluta på topp.