välgörenhetsgigens tid är förbi

Jag har ett fint barndomsminne som på något sätt har gjort mig sjukt nostalgisk och kulturkritiskt blind för en musiksnutts värde. När jag var liten spelade alltid min pappa låten ”We are the World”, skriven av Michael Jackson och Lionel Richie och framförd av en hel drös fina artister, från en vinylsingel med slitet omslag. Vi tittade på en inspelad dokumentär där popstjärnorna sitter på golvet, med trötta ögon, och väntar på sin tur att gå in i studion. Jag lyssnade säkert på låten den hundratals gånger. Där började också wiggerismen, som 9-åring; här hade vi hela soul och folkrockeliten, som samlade in pengar till the motherland.

Annars brukar välgörenhetskonserter eller evenemang inte vara kända för att producera värst intressant kultur. Är det ”Good will”-känslan  som tar överhanden? Slår ut fokus? Ofta känns det mer som ett karriärmässigt val att bli en mer respektingivande artist. Ofta är de också spelplaner för halvkassa återföreningar (Live Aid). Jag läste precis att Simon Cowell ska producera en inspelning av REM:s hemska hit ”Everybody hurts” med Paul McCartney och Elton John. Jag är inte begeistrad.

Men det finns fina exempel som står sig: George Harrisson drog mellan blossen ihop sina musikergubbar till vänner som Dylan, Clapton, Ringo Starr och Billy Preston för konserten ”Concert for Bangladesh” 1971. Det är smått fantastisk hippiehistoria. Kanske behövs det ett tydligt underliggande politiskt budskap för att det ska bli stor popmusik av det hela? Att bara ”samla ihop pengar” till Haiti, som George Clooney och hand stab av hollywoodkändisar gjorde för ett par dagar sedan med tillhörande konserter, blev knappast en händelse att anteckna med röd penna i historieböckerna. Rätt slafsigt. Concert For Bangladesh var också den första riktigt stora välgörenhetskonserten, vad jag vet. Kanske behöver formaten ändras för att bli riktigt bra igen? Notera att han presenterar låten med orden ”Hare Krishna”: