Stones och industrin

I helgen satt jag, med en katt i knät, och kollade på en The Rolling Stones dokumentär. Det hade kunnat vara riktigt trevligt – om den hade visat något av värde.

Problemet är att The Rolling Stones – detta band, som man aldrig riktigt kan varken droppa som referens eller ännu värre spela – eftersom det är de facto världens mest säljande, största och fortfarande turnerande rockband. När man väl måste prata om dem, vet ingen riktigt sanningen om anekdoter, hur inspelningar verkligen gick till, vad som hände. Det är givetvis helt The Rolling Stones fel.

Jag brukar betrakta dem som världens största företag istället för rockband. Med en Mick Jagger – inte i kostym och välkammat – utan tajt rockröv och rufsigt krull. Allt planerat in i minsta detalj.

SVT visade i fredags dokumentären ”Stones in Exile” – om arbetet med skivan Exile on Main Street från 1972. En bra skiva, absolut – med mycket gamla bluesgitarrer, inga riktiga hits och 50-tals rock n roll. Ingen riktig relevans har den väl idag, annat än att vita rockmusiker är ärliga med all sin inspiration från den svarta tidiga musikhistorien.

Dokumentären, som Mick och Keith jobbat nära regissören med, är som en reklamfilm för myten om den tuffa, dekadenta okänsliga rockkulturen The Rolling Stones är kanske störst med att leva på och förhålla sig till. Men inte fullt ut.

The plot är att Stones har blivit fuckade av sin manager på pengar. De tvingas i exil till Keith Richards mansion i Sydfrankrike – en gigantisk villa vid kusten. Medlemmarna klagar på att de inte kan få samma sorts te och marmelad som hemma i England och, ve och fasa, tvingas importera vad de vill ha på frukostbordet. Krångligt.

På nätterna lirar de i källaren och dricker Whiskey och röker kanske några jointar. Det får vi se. Problemet ligger i vad vi inte får se. The Rolling Stones har blivit det där stora, feta företaget som med rockrövar sitter på kontorsstolarna och dikterar exakt vad som får visas om bandet, hur det ska porträtteras och styr således bilden av vad de en gång var och vad de är. Och vad som passar in i rockmyten i allmänhet och myten om Stones.

Kameran zoomar in på halvdruckna whiskeyflaskor, någon som har en cigg. Det som drar mest åt sanningshållet i dokumentären är en av sönerna som säger att hans stora uppgift var att rulla joints.

Om man söker sig en rättvis bild av The Rolling Stones – eller kanske hela dåtida rockhistorien – vill jag tipsa om den osläppta dokumentären Cocksucker Blues. En vän till mig pallade inte att se klart den genom alla linor kokain och orgies på flygplan. Det är, som Wikipedia skriver, ”the Stones with their defences down.”

Och en riktig glimt av vad som pågick där, sett genom det riktiga, berusade ögat.