Gubbspelaren och GubbLAN

Inom musik- och magasinnörderistiska kretsar får man aldrig utge sig för att leva i det förgångna. Som att bara stanna vid magasinen Q, Mojo, Uncut. Bara andas fläskiga omglagspressbilder från 60- och 70-tal på The Rolling Stones, Dylan, The Who eller något annat multisäljande rockband eller artist. Att bli en fullfjädrad gubbrockare, gubbpopare med valfritt nostalgifyllt epitet.

Det är väldigt vettigt, med uppenbara skäl. Jag kan ofta reagera på personer jag träffar vars musikintresse stannade när de köpte Smiths Queen is Dead eller Håkans första platta.

Jag har dock blivit en. Men inom en helt annan kulturyttring. Nämligen datorspel.

När jag växte upp startade jag och ett par vänner en LAN-förening. Efter att åren gick kunde vi sitta uppe längre och längre, vi hyrde större och större lokaler, drack mer och mer cola. Tog koffein, som de stora datorspelarhjältarna. Tog bilder och döpte dem efter klockslagen. Men i takt med att spelen blev för tids- och prestandakrävande och man ”växer upp” mattades självklart intresset av. Men tankarna gror. Är det dags för ett gubbLAN?

Där den gubbrocksnördige går igång på turnéberättelser om Bruce Springsteen eller julskiva med en skrynklig Bob Dylan går den gubbspelsnördige igång på glossiga PC-Gamer omslag på nya Civilization-spelet. Men eftersom gubbspelaren inte har råd eller tycker sig det är värt att lägga pengar på ett nytt grafikkort eller processor så stannar det vid en trånande dröm. Jaja, man skulle ju ändå bli besviken, det kan aldrig bli lika bra som 2an, säger gubbspelaren. Samma resonemang hörs kring, säg, Quake, Age of Empires , Warcraft eller Starcraft. Det hör till den enhetliga subkultur jag nu är en del av att sitta med en rostig mus, tangentbord för 49:-, GeForce-kort och en skärm som tar upp halva bordet.

GubbLANet? Vi hade tänkt sitta med våra laptops och bara spela spel utgivna före 2000. Frågan är om vi orkar mer än några timmar.