Coco och humortraditionen
Idag skriver jag om Conan O’Briens nya show på GP:s nöjessidor (text finns inte på nätet än) och om hans speciella humor. Om att han har skägg igen. Det är så mycket jag skulle velat ha tagit med: Todd Levins fantastiska citat om tidpunkten då alla stirrade på TMZ-nyheten att Leno ville ha tillbaka sin programtid (””if you listened closley, you could hear a kind of low whirring sound emitted by all of our brains at once: FUUUUUUU”.”, hur han aldrig skulle förminska betydelsen av sina manusförfattare eller klara sig utan dem, den onanerande björnen, obligatoriska avsnittet av Actors Studio där han är gäst och hur jävla roligt det är: 1,5 timme Conan-porr. När han åkte till Finland och stödde sin tvilling Tarja Halonen, hur han är en punkt på Stuff White People Like, alla mina favoritklipp som jag inte hittar på Youtube, hans sjuukt klassiska Jacques Tati-humor som bygger på att i princip ramla omkull eller leka tittut – och som funkar eftersom det handlar om vem som utför det. Som SNL-legenden Chris Farley, som spelade enbart på sin stora figur men också arbetade i någon form av grundläggande humortradition där allt som är Monty Python-Silly verkligen fungerar trots snack om att humor går i trender. Kör inte Grotesqo nazi-parodier i nya säsongen?
Första veckan har varit great, jag sitter mest och myser när han drar string-dancen för femtioelva miljonte gången. En intressant grej är hur högt i tak folk tar Conan O’Brien – skulle något sånt här kunna skrivas om David Letterman om samma sak hade hänt honom? Kritikerna pillar i detaljer, försöker hitta fel. Som med Håkan Hellström och hans nya skiva. Man försöker att inte hålla med kören som skriker eller ekot och hittar på sin egen lilla kritik. Hur futtig den än är.
I en av reklamfilmerna för nya showen åker han i en bil lastat med C4 nedför ett stup, överlever, tar av sig de svarta solglasögonen och säger ”This was expensive”.