när trummorna på stan tystnar

Jag såg att du gått vidare med ditt liv. Att något fint hänt dig. Vart jag såg det har betydelse. På Facebook kan alla höra dig skrika.

Hur påverkar det poplyriken?

När man inte hör trummorna på stan längre. När ingenting blir rykten, falskt och bedrägeri. Utan blir svart och vitt på relationsraden. Fan på wallväggen. Utan anonym avsändare. Hur ser liksom 2010 års ’Cause I Love You av Lenny Williams ut? I det finaste pratstycket sägs det såhär:

I’m having problems with the woman that I love

It seems that I call her on the phone and I just can’t get her to answer

And then I went to her house and I saw her car parked in the driveway

I knocked on the door, but still my knocks went unanswered

Hur kan vi fortsätta referera till gamla franska romantiska filmer med bibehållen samtidskänsla. Till gamla brittiska noveller. Till Sarah vid 7-eleven. Till Williams Oh Oh Oh Oh Oh Oh!

Hur fortsätter poplyriken skildra det dramatiska på ett vackert sätt?

Men det är kanske där vi är nu. I en mörk vinter. Där besked ges rakt och rappt och iskallt utan pardon. Poplåten som skildrar relationsögonblicket mellan hopp och förtvivlan i en digital tidsålder, där tårarna alltid hamnar på ett ruttet tangentbord istället i för att blandas med regnet utanför hennes hus som i High Fidelity, väntar på att skrivas.