”Oh, the vision thing”

Har missat mycket på senaste, inte kollat min rss-läsare på en vecka och skriver ner små artikelidéer på post-itlappar som jag hittar under soffan och i diskhon. Mellan deadlines kollar jag på West wing, jag har alltid älskat Aaron Sorkin, jag var upprörd när Studio 60 on the sunset strip lades ner men har bara kollat sporadiskt på West wing innan. Den är självklart briljant, både som dramaserie om relationer och arbetsliv som en lektion i hur media och politik fungerar i praktiken. Hur vissa saker får spinn, got juice, read between the lines, hur man vinklar och rykten sprids. Walk with me.

Jag har alltid liksom lärt mig så mycket mer av serier som just West Wing, The Wire, stirra på CNN, läsa favoritskribenter, magasintemanummer och reportageböcker än jag tror jag skulle lära mig på en teoretisk journalistutbildning. Nu är jag inte arg här, det är säkert jättebra för personer som vill jobba brett inom media att ha koll på den andra sidan – de som de jobbar mot från sina PR-byråer, kommunikationsposter och pressrum. Den inblicken får man ju även i exempelvis då West wing. Men hårdfakta är att folk tror att en journalistutbildning betyder någonting. Med reservation att inte låta som Blondinbella som tycker att en utbildning är sekundärt eller rent av negativt så har jag svårt att vara glad åt ungdomar som läser 120 poäng när det kanske inte behövs. I en bransch som, krasst sätt, handlar om meriter och om man har ett twitterkonto eller inte. Det är många bekanta som är jätteduktiga som inte har en utbildning. Men det finns andra som hypas för de har många followers. Jag tror många redaktioner kan ha ångest för det där. Vilka de lyfter fram, som kanske är vad de tror folk vill ha, men som egentligen bara ”vågar” ställa den där frågan men inte bryr sig om svaret.

Det skulle vara lätt att lägga in ordet ”avundsjuka” här, men det hör inte riktigt till, jag mår bra, men det är väl ofta så när man kritiserar något inom ankdammen. Det blir som den stora kulturdebatten just nu, så lätt att det används Stora Värdeladdade Ord för att det är enklare att debattera på det viset men det blir inte så roliga debatter.
Ursäkta för sura uppstötningar, men ett tips: ska du bli journalist så finns det andra sätt än en fet utbildning. Lär dig skriva, gör en podradio, lär dig ett publiceringsverktyg, lär dig allt om ett ämne som uppmärksammas för lite. Media älskar experter.
Som sagt:  Ryszard Kapuscinski, Naomi Klein, New York Times, Aaron Sorkin, eller nu senast serien Medialized tror jag ger en bredare bild än en tjock bok om kommunikationshistoria. Det är jättebra att folk på journalistutbildningarna har garanterad praktik, det är ett bra sätt att få in en fot, att de har en gratis prenumeration på DN och har stenkoll på allt som skrivs i Fokus. Men om alla har det? Vilka får jobb då?
Jag menar, kolla på hur många som söker in. Jag är antagligen fel person att skriva om det här men informerar lärarna hur läget ser ut? Vad som funkar och vad som inte funkar? Är det för många intagna på utbildningarna? Är de för långa, för omfattande?

Anyway, jag skulle prata om hur vi lär oss älska media på andra sätt. Jag ser fram emot Sorkins nya serie, The Newsroom, även om jag älskade arbetsnamnet More As This Story Develops men kanske lärde de sig av misstaget att ha för långa titlar?
En annan som går i liksom rätt riktning med att dramatisera något egentligen så osexigt som karriärprestation och torra politiska remisskrivningar är den gamla journalisten George Clooney. Jag har alltid haft lite svårt för den typiska hollywoodmannen. George Clooney går liksom i rakt nedstigande led – med sitt silvriga Mad Men-hår och machoreklam för moccahitokaffe – som Clint Eastwood eller Marlon Brando. Men det är inte hemligt vad jag tycker om Good Night, and Good Luck, jag gillade den, jag gillade att den försökte vara lite som Network (den kanske bästa och förvirrande journalistfilmen jag sett) och ändå vilja säga något eget och en period i amerikansk historia – och kanske i synnerhet presshistoria – som ingen dramatiserat så bra innan. Hans nya film, The Ideas of March, är sådär, men den rör sig liksom i rätt riktning. Jag kan liksom inte sluta knarka politisk film, speciellt om den innehåller valkampanjer och en take away kaffe i varannan scen. För mer bisarra skildringar så är Boss jättebra, sen hoppas jag att ni alltid ser på Real Time och Daily Show, jag tror det kommer bli en bra vår. Jon Stewart är alltid i sitt esse när politiken är det. Jag lämnar er med en bild som förklarar bättre.