gellhorn och man

I och med öppnandet av HBO Nordic kan man se Philip Kaufmans tv-film Hemingway & Gellhorn, en fin historia om en åsidosatt kvinnlig journalist och ett macho ”manligt geni” – spelad av Clive Owen – som får allt han pekar på. Men det bästa är att det är just fokus på Martha Gellhorn – gestaltad av Nicole Kidman. Hemingways musa – som han kallade henne – blev på åttiotalet genom journalisten Stig Hansén känd i Sverige som en underskattad stilist. Hennes styrka var reportaget, där hon under sextio år rapporterade från främst krig och sina många resor. Filmen tar vid med dramatiska bombningar under spanska inbördeskriget på trettiotalet där Hemingway med sitt litterära bihang spelar in en propagandafilm som stödjer de antifascistiska styrkorna. Mest tid spenderas i en hotellobby – här är Gellhorn blek, oerfaren med skrivkramp och får bara sexuella anspelningar. Hon är stel och omringad av män. Romantiken är lite kitschig och överfläskad, men Gellhorn utvecklas systematiskt och generiskt mellan Kinaresor och finska vinterkrigetskildringar och blir en hårdnackad veteran. Hon reser bland annat från Spanien till att förklä sig som sjuksköterska för att få dokumentera andra världskriget när Hemingway gått ner sig i spriten för gott. Martha åkte på resor tills hon var typ åttio. För något år sedan läste jag varje kväll en artikel av Gellhorn i en textsamling. Jag ville inte att de skulle ta slut för fort. Jag har också en bok med Hemingways journalistik, men det var aldrig hans grej.
Kaufman använder sig av konstanta pareringar mellan svartvitt och färg, för att enklare visa inslag av autentiska arkivklipp. Efter blandad kritik, några riktigt arga, ger Hemingway & Gellhorn – som egentligen borde haft Gellhorn före i filmtiteln – ett riktigt erkännande till den bättre journalisten av de två. Trots att alla recensioner handlar om pinsamma med roliga scener med Hemingway, där han spelar rysk roulette eller blir sur när en kritiker ifrågasätter han maskulinitet. Marta Gellhorn försökte senare i sitt liv alltid komma undan giftemålet med Hemingway i intervjuer, det var inte intressant. Det intressanta låg i hennes egen journalistik – men alltid nämns det stora machogeniet som en fotnot till hennes liv.