Actress Ghettoville

Sedan 2008 har DJ:n och producenten Darren Cunningham, som står bakom Actress, varit en av de mest innovativa i Englands underground-scen. Actress började med dubstep och senare avtuggad techno på albumet Hazyville, men det blev snabbt för smalt med den hyfsat rena dansmusiken. 2010 började han att experimentera med houseig R&B på albumet Splazh vars sound snabbt blev till norm utanför de dimmiga industriklubbarna i London, för att tillslut släppa sitt bästa album – R.I.P – år 2012. Det bästa med R.I.P  är att den var fylld av melodiska, konstiga beats och tonsättningar som DJ:s senare kunde leka vidare med på klubben genom att bara lägga till en trumma och en takt. Som att serveras en unik remix varje gång man gick ut.

Första halvan av Ghettoville försöker, med en mer abstrakt ambient-vinkel på det hela, att spinna vidare på R.I.P, trots att albumet marknadsförs som en uppföljare till Hazyville. Första delen av skivan är också mest splittrad, som lösa producent-anteckningar nedkluddade på ett papper utan vare sig sikte eller mål. Några tunga och desillusionerade avgrundsbeats finns, som den flippiga ”Rims” eller filmiskt häftiga ”Forgiven”, men mest känns det som att jag tröttnar. Det blir som brustechno utan en udd, då är det bara brus.

Då är andra halvan flera gånger bättre, med låtar som ”Gaze” – en fantastiskt loopig, mysig och repetitiv återgång till dansgolvet. ”Rap”, där Actress har nedpitchad sång med en solstolsgungig Lionel Richie-balladig bakgrund, gillar jag jättemycket, som kontrasteras mot ett sorts J Dilla-beat i ”Rule”. ”Don’t” upprepar oroväckande frasen ”Don’t stop love music”. Actress har flaggat för att det kan bli hans sista album. Det vore mycket synd.