Against All Logic 2012–2017

Som lyssnare kan man bli lite perplex. Varför drunknar så många artister i housens kulturhistoria? Burial samplar rave från i början av nittiotalet, Joe Goddard från Hot Chip gör en hyllningsskiva till trummaskinen. House kommer i alla storlekar i dag: om du är mer inne på brittisk minimalism är James Blakes typ av house något för dig. Om du är mer en soft kille som gillar kända saker passar Drakes house dig bättre.

Är det för att historien håller på att gå ännu mer underground än musiken?

I den sevärda dokumentären »I Was There When House Took Over the World« från brittiska Channel 4 får man se alla sedvanliga gamla DJ-gubbar prata klubbminnen. Men nästan alla platser som tidigare hyste signifikans finns inte kvar. The Gallery och The Loft i New York, The Muzic Box i Chicago. När jag kollar på 172 Mercer Street i New York via Google Maps finns det inget som avslöjar något om att The Gallery låg där.

Dokumentären tar i stället plats i studior, intervjusoffor eller den lokala grillen. Byggnaden The Warehouse finns kvar, men är numera någon form av kontor. »This use to be the coatroom«, säger Robert Williams, grundare av The Warehouse och Muzic Box, samtidigt som han guidar ner i källaren och pekar ut var Frankie Knuckles och Larry Levan brukade spela, i dag en foaljé med skinnsoffor och mineralvatten.

»Can we protest through instrumental music«, frågade sig Nicolas Jaar i en brittisk tidning härom året. »And how would you do that?«, fortsatte han. Genom att väcka liv i sitt gamla projekt Against All Logic blev svaret.

Här skapar han både en historisering samtidigt som Against All Logic ägnar sig åt ett »questioning why sounds don’t go together«. »Sirens«, hans förra släpp under Nicolas Jaar-flagg, var en jättefin skiva men också full av en naivitet och osäkerhet. »Sirens« skulle skapa en ambitiös, ambient bild av ljudkonst. Ett försök att, genom spår som »History Lesson«, försöka kliva ur sina egna egocentriska skor och skapa musik från andra perspektiv.

Under sitt alter ego A.A.L. tar Jaar det väldigt lugnt, metodiskt och djupdyker ner i hi-hats, snares och kicks. Det är som att höra en housedokumentär i albumform, med samma konventionella regelverk att förhålla sig till. Men för Jaar fungerar det, i detta skede och med detta projekt, oerhört bra. Housens framväxt kom från dansgolvet, och inte från – som i Jaars fall – abstraktioner. Om han under sitt eget namn arbetar med att dekonstruera beats handlar A.A.L. om att ta sig till dem. Det är befriande att få höra en mästare på subtila melodier väva ihop en samling sånger som – rent musikaliskt – låter som kassettband som spreds på hemmafester i Chicago 1982, med syfte att dansa till. Jaar har förstått varför just alla olika former av popartister av i dag använder sig av housemusiken, men också dess kulturhistoria. Albumet bara släpptes plötsligt, under ett okänt alias på eget bolag, precis som det ska vara.

Jag har läst alldeles för lite i stor, men även liten, media om kriget som förs mot elektronisk dansmusik. Hela sommaren 2017 var en häxjakt från maktens sida på olika former av dansmusikfester, lagliga som olagliga. Inget tyder på att 2018 kommer bli annorlunda, även om polisen lyckades i hänseendet att få de lagliga aktörerna att lämna landet för gott, som festivalen Into The Valley. Härom dagen blev ett gammalt klipp viralt igen, antagligen för att det är absurt, löjligt och en rolig historisk ögonblick i dagens kontext. Klippet var från BBC, och baserar sig på en artikel som framställde acid house som en »sinister and evil cult, that lures youngsters into drug takning«.

»2012–2017« börjar med en dystopisk domedagsbas, utvecklas i ett discogroove, går igenom repetetiva synthcresendon i »Some Kind of Game«, nittiotalets tribalhouse och tropical och acid house-igt utan att vara för frånvänt – det är just housemusik, och inte hypnotisk techno, vi pratar om. Soulsamplingar är centrala, från »I Never Dream« och »Some Kind of Game« till »Now U Got Me Hooked« fungerar de som små glädjefnatt i en psykedelisk rörelse med olika former av sounds. En tydlig utveckling av den Nicolas Jaar vi hörde i hans remix av Marvin Gayes »Inner City Blues«.

Svaret på varför folk gör hyllningsskivor till housens kulturhistoria är för att det tydligen – fortfarande – är en musikhistorisk kontinuitet som inte fått sitt fullständiga erkännande.