All tomorrows parties

Den brittiska festivalen All Tomorrow’s Parties bildades som en motreaktion mot etablerade stora rockfestivaler som Reading och Glastonbury.

Men det finns ingen konflikt längre. Popvärlden ser inte ut som det motstånd All Tomorrow Parties bildades emot. Det blir till en rockdokumentär i mängden: lite gemenskap, lite band, lite glada ansikten.

Egentligen har ju mentaliteten All Tomorrow’s Parties organiserade emot inträffat. Fler och fler stora bolag – men även flera mindre – har gått i graven. Festivalen och publiken har fått som de vill.

Rockmusiken tillhör de unga, lär vi oss genom 1970-talsklipp med Iggy Pop och Patti Smith. Musiken är viktigast, musiken är en helig ko som inte får förstöras av branschen eller pengar. ”The bogus capitalist process that is destroying youth culture”.

Fotot är rätt klassiskt rockumentärt. Det är ungefär samma upplägg som den gamla Woodstock-dokumentären med flertalet bildrutor. En amerikansk skäggrockare som säger att ”in the future it would be cool if there were no headlines. Just music”. 00-talets stora amerikanska och brittiska indieakter flimrar förbi. Någon sitter i gräset, något band harvar på en scen.

All Tomorrow’s Parties bygger mer på identitetsskapande som byggts upp genom ett 90-tal av skivbutiksreflekterande och krafs i skägget och som nu slåss inte framåt, utan bakåt. Det blir väderkvarnar, inte organiserat motstånd mot popvärldens moderna frågor. Ett exempel jag kan bjuda på är: varför är det nästan bara manliga musiker som skildras och filmas?