Black Sabbath

Mick Wall – Black Sabbath

Bokförlaget Forum

Översättning: Manne Svensson

Sidor: 363

Rockartisten Ryan Adams skickade nyligen ut en vädjan till sin favoritgrupp Black Sabbath via Twitter. ”Snälla överväg att spela in ert sista album analogt, med gamla förstärkare och orginaltrummis.”. Det är rätt vanligt att man kräver av ett band att de ska ”gå tillbaka till rötterna” när ljudbilden utvecklats till något som i bästa fall påminner om det råa ursprunget, där ambitionen minskat och musiken blivit ett dagsjobb. Ofta vet fansen det långt före det penetreras igenom rockbandens vägg av sprutor och sedlar – i Black Sabbaths fall handlar det om i början av åttiotalet, när Ronnie James Dio lämnade bandet, och krångliga medlemsbyten och managerstrul började, allt medan Ozzy Osbourne vann hårdrockspublikens hjärtan.

Den brittiska musikjournalisten Mick Wall skildrar detta på sitt vanliga intresseväckande sätt – med ett intensivt researcharbete. Han stretar också på för att återigen skildra missbrukshålet så många artister hamnar i. Som PR-ansvarig för både Ozzy och Black Sabbath har han på plats sett hur knarket tagit all plats för att sedan komma till en punkt där festen är över men ingen går hem.

Men till skillnad från exempelvis Mick Walls biografier om Led Zeppelin, Metallica och AC/DC är Black Sabbaths historia inte bara lite spretig, utan enormt. Ibland finns Black Sabbath bara på pappret – men det gör det också oerhört intressant under en period som åttiotalet, där gamla hårdrocksband kämpade mot den unga, hungriga metalvågen. Det är imponerande att han detaljerat tar oss igenom en sådan trådig härva. Från sjuttiotalet när Sabbath skapade sin fantastiska musik de skulle leva på resten av sina karriärer, fram till den tyvärr nästan sedvanliga blåsningen i rocksammanhang av miljoner i royalites och gagepengar från managers med sina egna kola-bekymmer.

Många biografier om Iommi, Dio, Ozzy och de andra i Sabbath har kommit de senaste åren – men den här ger nog den bästa tidslinjen. Inte minst med de otaliga PR-kupper – där han ger Sharon Osbourne en viktigare roll än jag trodde.

Det vanliga i en rockbiografi är att man tröttnar på alla turer och tjafs och längtar tillbaka till perioden då de kämpade för att nå toppen och inte ta den för given. På grund av olyckliga omständigheter – Ronnie James Dios död 2010, Tony Iommis cancer och en intensiv ordväxling i sociala medier som ledde till att trummisen Bill Ward hoppade av återföreningen av bandet 2012 – blir även den senare delen av boken personlig och intressant, kanske på grund av Mick Walls förtroendegivande ställning som pressansvarig. 

I år ska de släppa sitt sista album och göra sin sista spelning – jag hoppas både Tony Iommi och Bill Ward kommer delta. Precis som Ryan Adams hoppas jag att de spelar in ett skitigt, analogt, mullrande album – som för tankarna till Sabbaths bästa period i början av sjuttiotalet, när de ”låg på golvet, rökte hasch, skrev låtar och lyssnade på Led Zeppelin”.