Snart flyttar jag till röda linjen. Mitt arbetsbord, i tonårsrummet, är just nu en röra av flera livsepisoder:  pennskrin med disney-märken, tigerskott, vinylspelare, visitkort och recensionsskivor, en urdrucken ölflaska från helgen, tiotal skrivblock och papper från Skatteverket. Brödsmulor.

Jag väljer färg till väggarna i min nya lägenhet. Det känns väldigt främmande, och spännande. Första sommaren vid Telefonplan med en gasspis från 1957.

Vi ses över en

Fick tillfälle att grotta ner mig och gjorde en discomix

Något händer varenda gång jag hör låten Forever, skriven av Dennis Wilson till Beach Boys-skivan Sunflower. Jag hör liksom inget annat. Det finns inget annat, där och då, under ungefär 180 sekunder. If every word I said/Could make you laugh/I’d talk forever.

Jag har precis sett BBC:s dokumentär om Dennis Wilson. Under vissa perioder i mitt liv har han betytt alldeles… Läs mer

Uppdaterat: Från musikfestivalen Rock Against Racism från Australien 1980.

Det är något väldigt frustrerande när en 63-årig artist är tvungen att axla hela den svenska politiska popmusiken, alldeles ensam. Mitt i en tid när popkultur och politik aldrig har känts så självklar och  fri från 90-talets stängda ögon. När också skillnaden mellan partierna minskar, när de tappar sina kärnfrågor till förmån… Läs mer

Idag vaknade jag av ett sms från en vän. ”Alltså, när ser vi valhalla rising egentligen? Jag är så jävla pepp!”.

Och första gången på väldigt länge så tycker jag inte exakt som Andres Lokko gör i ett ämne.

Jag dras till krigsfilmer, ursinnigt medeltidsvåld, meningslösa intriger.

Men kontexten måste vara rätt: det måste vara post-apokalyptisk framtid… Läs mer

Jag såg A Single Man igår. Den var väldigt svulstig, om än på ett annorlunda sätt. Att en modeskapare som har ett öga för detaljer och stil gör film är briljant. Ungefär som när konststudenter, med ett estetiskt sinne, skapar popmusik.

Med svulstig menar jag i sensualism; snygga kroppar, kavajer, kashmirtröjor och vita jeans, cigaretter. Med sensuell menar jag ett hav av… Läs mer

Indisk hippiepop! Också här

Jag plöjer just nu alla säsonger av The Wire. Jag vet inte, men den här jobbansökan i dagens DN caught my attention, kanske just därför. Vilka kvarter man ska sälja på nämns dock inte.

” Vi söker dig som är 20-24 år, Smart och Noggrann : -)

Denna tjänst är unik och kan bäst beskrivas som: Ett typiskt högutbildningsyrke, typ advokat, läkare eller ingenjör, men utan att utbildning… Läs mer

Jag har ett fint barndomsminne som på något sätt har gjort mig sjukt nostalgisk och kulturkritiskt blind för en musiksnutts värde. När jag var liten spelade alltid min pappa låten ”We are the World”, skriven av Michael Jackson och Lionel Richie och framförd av en hel drös fina artister, från en vinylsingel med slitet omslag. Vi tittade på en inspelad dokumentär där popstjärnorna sitter på golvet, med trötta ögon, och… Läs mer

Jag har länge velat skriva något om tv-serien Rome. Efter att nollnolltalet summerats överallt känns det som rätt läge. Rome har, vad jag sett från svenska listor åtminstone, gravt glömts eller bara struntats i. Jag trodde faktiskt att en tv-älskare som Jan Gradvall i alla fall skulle ha med den, men icke.

Handlar det bara om ett historiskt intresse… Läs mer

På fredag har filmen Daybreakers premiär. Människorasen kämpar för överlevnad i ett futuristiskt 2019 som har tagits över av svältfödda vampyrer. I framtiden har man tydligen ännu inte kommit på ett substitut för blod, som tv-serien True Blood bygger på. Vampyrtrenden växte sig inte övermäktig med Twilightfilmerna. Första filmkvartalet 2010 verkar mer inriktat på att hålla fast… Läs mer

Mitt liv är rätt rörigt just nu. Men jag har i alla fall recenserat nollnolltalet i BLT.

Nytt år nya vidder… Läs mer

Mitt. Jag. Musik som definierar en själv, händelser med en själv som definierar musiken. Jag har försökt utgått från de kriterierna – med många bubblare – när jag valt de 100 bästa låtarna från mitt 00-tal, när jag växte från 13 till 23. Vilka som fick mig att växa snabbare, långsammare, må… Läs mer

Jag tror att den främsta orsaken till att Skansros aldrig sjönk in hos de mest urbana romantikerna, de Woody Allen-klyschiga eller vi, som på gråtfärdigt livsfarligt allvar, behöver John Hughes romantiska tonårsfilmer för ta oss igenom svåra perioder, är det som ofta refereras till som ”rakt på”. Textrader som man minns, som sätter sig, för de, likt det slitna Smiths-citatet, ” Because the music that they constantly play/It

Plaskis, ungdomstidningen som fick en förvirrad, finnig 16-årig punkkille med sönderklippta jeans hooked på journalistik, läggs troligtvis ner om några veckor. Fina Soile, som hållt i tidningen i alla år, kör ett sista ryck och mailar in ett gäng brev från skivbolag, oss gamla skribenter och andra för att förmå Studieförbundet Vuxenskolan att fortsätta satsa på ungdomskultur. Något de alltid sagt att de har som främsta ambition. Här är… Läs mer

Den här låten har jag lyssnat på några hundra gånger i år. Ses vi på Dramaten?
www.fullaavblommor.se

Mitt liv går på lågvarv just nu. Jag ska ta tag i att blogga så småningom. Annars hänger jag på twitter rätt mycket. Vi tar lite musik på det: Sveriges bästa band just nu