Bob Stanley – The Birth of pop (recension, bok)

Nyligen dog Joe Bussard, en notorisk samlare av gamla stenkakor. De omkring 15-25000 skivorna bestod av amerikansk roots-musik, som jazz, gospel, folk, country och blues från tidigt 1900-tal. Han hatade allt som kom efter 1950-talet, det vill säga rockens intåg. En gång beskrev han just rocken som det värsta som hänt musiken. ”Det tog blues och förstörde det. Det är musikens cancer… det tog över allt”

Att det åtminstone tog över allt framgår av Bob Stanleys – musikjournalist men även musiker i popbandet Saint Etienne – förra bok Yeah Yeah Yeah som tar sin början i just femtiotalets nydanande rock n roll. Det är där det ofta börjar när historien om populärmusik ska beskrivas.

Jag tänker att Joe Bussard skulle älskat Stanleys nya bok The Birth of pop. Dess mål är att fylla skriva om historien om när den första populärmusiken faktiskt bildades. Med fragment av marschmusik, folkhymner, som blev till ragtime, jazz och blues. Perioden innan musik blev synonym för ungdomskultur. Popmusik, definierar Stanley, är musik som är skapad för att säljas och höras av den breda massan.  Vare sig det är via kabaréshower, på sjaskiga hak, på en scen eller trottoarkanten, som nothäfte eller grammofonskiva.

Att läsa The Birth of pop är som att sitta på första bänkraden när draperierna dras isär och en scenshow du inte hade en aning om existerade spelas upp framför dig. Den tar sin början i ett 1800-tal där inte en tillstymmelse till den multinationella gigantiska musikindustrin finns.

Jag lär mig till exempel att den första amerikanska musikern att skriva pophits hette Stephen Foster. Han hade försökt att överleva som professionell låtskrivare i en samtid där det inte fanns några professionella låtskrivare. Utan copyright, publicerades hans nothäften av olika förlag utan hans tillåtelse. Bara några dagar innan han dog 1864 – trettiosju år gammal och pank – skrev han sången ”Beautiful Dreamer”.

Den har traderats och gjorts odödlig av bland annat Bing Crosby, Jim Reeves, Roy Orbison och Jerry Lee Lewis.

Andra Fostersånger har framförts av inga mindre än Dolly Parton, Bob Dylan, Mavis Staples och Bruce Springsteen. Det är sådana här fickor av information som gör mig så lycklig av att läsa Birth of pop. Hur allting på ett ledigt och självklart sätt relateras till mera nutida fenomen som också gör att artisters idévärldar och respekt för de musiker som kom innan dem, görs begriplig.

En annan artist -Al Jolson – var en av 1920-talets mest kända amerikanska sångare. Tidigt i sin karriär brukade han besöka burlesque-hus och vådevill, en sorts teater, och noggrant skriva ner de bästa skämten för att använda i sin egen föreställning. Sedan bad han sin advokat att skicka hotbrev till orginalkompositörerna och förbjöd dem att använda sina egna skämt. Annars väntade en stämningsansökan. Jolson  – som kanske mest är känd idag för att flitigt ha använt sig av blackface på scenen – var en av de första som förstod värdet i att ständigt ha en hitlåt, att vara aktuell, där andra musiker mer än gärna turnerade med sin signaturmelodi.

Stanley går pedagogiskt igenom hur spindelnätet av Broadway och Hollywood-musikaler, radions gradvisa intåg, teaterscener, jazzhak och musikindustrin parallellt växer fram tillsammans med de nya genrerna. Ofta genom en lins av specifika artister – som Irving Berlin, Nat King Cole, Judy Garland eller Bessie Smith.

Ett av de bästa kapitlen tillägnas Duke Ellington, och blir till en sorts sammanfattning av hela Birth of pop: hur Ellington navigerade och balanserade genom det segregerade USA genom anpassa sig till vita regler när han behövde, men glömde aldrig vem han var eller kom ifrån. ”He was all of American music”, skriver Stanley, ”no one had a comparable skill for blending jazz, blues, gospel, ragtime, even folk and classic.”

Birth of pop är exakt vad den utger sig för att vara – berättelsen om de första cirka 100 åren av popmusikskapande. Det är ett rejält hästjobb, att tackla och beskriva musikevolutionen som ibland format sig i opposition, ibland av en slump, ibland för att betala hyran. En sak är säker: vad för musik du än spelar från din hypermoderna streamingtjänst eller vinylspelare – om det nu är ambient, dödsmetal eller schlager, kom ihåg att den rent evolutionärt härstammar från någon mandolinballad framförd på sunkiga barer i Chicago.