Britta Persson

Britta Persson ser musiken som en nödväntig ventil när livet krånglar. Men det tog tid att bestämma sig för att göra det till den främsta sysslan. Med det senaste albumet vill hon åstadkomma en maxad och maffig känsla.

– Den här gången har jag velat att saker ska vara väldigt uppstyrda, och göras i rätt ordning. Hemsida, videos, att repa, släppa skiva. Ett big break vill hon inte kalla det. Men Britta Persson, som i dagarna släppte sin tredje skiva Current Affair Medium Rare, har lagt den röriga tiden bakom sig. Med alla beslut som hopade sig om vad man skulle syssla med i livet.

Nyligen började Britta Persson på allvar betrakta musiken som det enda hon ville hålla på med. Det märks också på skivan. Hennes powerpop, Kim Wilde och Smashing Pumpkins-inspiration blandas med lekfullhet i rösten: den glider, experimenterar och hjärtsvider om vartannat. 

– Den här gången har jag haft andra förutsättningar när jag har skrivit, producerat och gjort arrangemang. Jag hade hur lång tid på mig jag ville och jobbade fokuserat ett år med förproduktion. – Jag ville göra en mer maxad skiva än den förra. Ville att den skulle låta stor och maffig.

Britta Persson växte upp i Vattholma men tillbringade nästan hela sin skoltid i Uppsala.

 – Det var väldigt idylliskt. Mina föräldrar bor kvar där. De flyttade dit precis innan jag föddes. Det var många barn i min ålder och sådär. Efter gymnasiet läste hon musikvetenskap på universitetet. Det var då hon kom i kontakt med musiken på allvar. Bland annat hade hon sångerskan Ane Brun i samma k- Där träffade jag folk som höll på med musik, det var nog ganska viktigt. Musikvetenskap var ett rätt tråkigt ämne. Man lär sig ungefär vad Mozart gjorde som liten. Men vi hade väldigt roligt ihop, säger hon. Britta flyttade till Stockholm, försökte bli landskapsarkitekt, men ångrade sig. Sedan blev det några terminer konststudier på både Konstfack och Nyckelviken.

 – Sedan ändrade jag mig igen. Musik kändes naturligare. Det är svårare för mig att uttrycka sig med bild än med musik. – Musik är inget jag kommer att tröttna på tror jag. Utbildningarna jag hoppade på var kanske lite tagna ur luften i hopp om att fastna för något som är lite enklare att försörja sig på, säger hon.

För sex år sedan började Britta Persson sjunga in låtar i sin lägenhet som hon sedan la upp på sin hemsida. Hennes demos började spridas och det första albumet – Top Quality Bones and a Little Terrorist – kom 2006. Två år senare kom uppföljaren Kill Hollywood Me. Det gav hennes mersmak på att spela in i en studio. Sedan dess har Britta Persson varit lite anonym i svenskt popbrus. Hon säger att hon väljer spelningar med omsorg, och fokuserar på musiken och på vad hon verkligen vill göra. Hennes nya skiva är inspelad i en studio i Skåne.

 – Jag har lite mer tålamod nu kanske än då. Det beror mycket på hur man mår. Då gjorde jag musik för att jag ville det, men jag gjorde det också för jag inte tyckte något annat var ett dugg kul. Slippa tänka på något annat. När jag inte sysslade med musik hade jag lite panik. 

Blev det som din tillflyktsort? 

– Ja, men nu mår jag mycket bättre. Jag tycker fortfarande att det är det roligaste som finns men jag har inte panik om jag inte gör det.

 I pressmeddelandet till din skiva har du sammanfattat musik så bra: En vän, ett sällskap och en väg ut. 

– Visst är det så? Det är det man vill ha. Man vill ha sällskap. Man vill umgås och drömma sig bort från sitt eget liv. Det är en motivation. Men ibland kan man undra varför man inte hjälper svältande barn istället. Jag hoppas väl att min musik kan bli betydelsefull för någon, som andras musik är för mig.