Carola

Finns det inte redan böcker om Carola? var min första tanke. Men självklart gör det knappt det. Jag kan köpa en teori som framförs i Främling – en bok om Carola, att kulturjournalister ofta kan ha för många guilty pleasure än vad som får rum i sina ryggsäckar. Alltså kulturfenomen (eller Ikon som Carola kärleksfullt beskrivs som här) som enligt en enig mur klassas som kassa, likt merparten deckarförfattare, Bond-filmer eller just Carola. Ni har hört fint och fult-debatten förut.

En bok av denna dignitet om Carola hade inte kunnat skrivas för femton-tjugo år sedan, inte på ett rättvist sätt. Idag är det liksom en gemensam sak att allt populärkulturellt ska dokumenteras och tas på allvar. Även om det gäller Celine Dion – Carolas internationella motsvarighet får vi höra –  något litet indieband eller att man nu kan gå kurser på universitetet för att analysera Harry Potter. Kanske beror det på att vår nöjeskonsumtion är så diversifierad idag. Vi ser på mer, läser mer och lyssnar på bredare och bredare – och skapar oss en egen smak och tycke. För att kunna analysera detta professionellt är det inte konstigt att det blir de stora, de gamla gemensamma nämnarna som Carola (hon kallas ”vår sista superstjärna”) som får egna böcker idag.

Jag är mer intresserad om fenomenet Carola, hur något kan bli så stort och, som kulturjournalisterna och författarna Andreas Ekström och Johanna Koljonen betonar, skrivs om varje dag på bloggar och är en perfekt kvällspress-löpsedel: hennes namn är kort och koncist och man behöver inte skriva ut efternamnet. Alla vet vilken Carola man syftar på.

Ett försök till att förklara folkkär görs också, och diva. Och ikon. Alla dessa ord poppar ju upp i huvudet när man också hör namnet Carola utan att man har någon färdig definition.

Mellan sidorna målas det också upp en bild av fanet som otroligt alldagligt och helt utan subkulturell tillhörighet och som inte får vara annorlunda. Förutom en tjej som vägrar andas när hon åker Örebro (de gav bara en tvåpoängare i Melodifestivalen) och mannen som samlar på orginalartiklar från de tre första åren av hennes karriär får inte den genomsnittliga lyssnaren stå utanför en mängd, en masskultur.  Mellanmjölksfolket som fredagsmyser och där barnen tränar hockey eller fotboll.

Det intressanta med boken Främling är att den knappast beskriver Carolas musik på något genomgående sätt förutom hennes röst. Till och med de kulturkoftor och recensenter i inledningen till den här texten är ju med på tåget om att just storheten i rösten kan ingen tvista om. Speciellt på Carolas gospelplattor. Men det är även där det intressanta, rent teoretiskt, har legat: Carola som fenomen och statussymbol. Blev hon lurad in i Livets Ord? Vad tycker hon om bögar, och att många av hennes fans är just homosexuella? 

Stötar inom kvällstidningsvärlden intervjuas om skandaler. Ulf Ekman, Bert Karlsson, Christer Björkman – och de flesta andra stora namn som hon på något sätt har jobbat med – frågas ut om hur hon är som person. Det blir inte till en regelrättig biografi, men sanningen ligger i betraktarens ögon.  

Vad man än tycker om Carola – själv tycker jag inte så mycket kring henne – är Främling en genuint intressant och välgrundad bok för att förstå ett fenomen och människa som på gott och ont har format kulturen runtomkring oss.