Dessa hipsters i skägg

Nya musikrörelser skapas nästan uteslutande av unga. Men de som uppmärksammar dem, och slentrianhyllar, är ofta långt över epitetet ”ung”. Likt spåmän försöker musikjournalister luska ut vad som är det ”nya svarta”. Du läser om techno, amerikanska nya indieband, bloggelectro och frankrike, klubbar och dekadens. Uppradning, referens till Kraftwerk, känslokallt och med ord som bäst just nu, hippt, kreddigt och inne.

I kontrast står intervjun med The Hives i Sonic, som principiellt är ett musikjournalistiskt självmord, men som är varmt skriven, av en åldrande tonårshand som hyllar sin idol; drömmer tillbaka till att ändamålet är det egenknopade fanzinet, äntligen får han skriva vad han vill, om rockmusik.

Det PetSounds-rockiga patriakalet över svensk musikjournalistik liknar mediafascism. De som skriver om musik i de stora utrymmena i svensk media – och de är oftast över trettio – försöker ha koll på trender hos unga människor. Stefan Malmqvist av alla säger åt mig att lyssna på Jonas Game och Terry Ericsson spelar fortfarande skivor ute.

Maktpositionerna missbrukas.

Att man inte kan resonera som ”den gamla goda tiden”, hänga med genom att läsa amerikanska tidningar och få senaste skvallret i skivbutiken ignoreras av den äldre kritikerkåren. Fast i ett förreglat handelsmönster förstår de inte att det ligger en värdegrund i att gå in i en skivbutik idag. Problemet är att de försöker ändå, med kombination, utföra det enda de kan, får informationsstress och missbrukar sin roll som kritiker, journalist och musikkunnig.

Men vissa ser problemet.

Andres Lokko flydde till London. Emil Arvidson och Martin Gelin till New York.

De såg förändringar och nya förutsättningar, skriver smalt, och har fortfarande integriteten i behåll.

Vissa har det inte.

Jan Gradvall skriver en skivrecension i Dagens Industri om DJ-duon Digitalism och hippa skivbolaget Kitsuné. Troligtvis visuellt genom ett smogmoln av cigaretter av märket Kent, kalt huvud, grått skägg och Paul Smith-kläder från 90-talet. Vi läser, vi vet att det enbart är upplevt genom en datorskärm. Vi blir irriterade. Men vi låter det ske. Det är ju, trots allt, en bra skriven text.

Att Jan Gradvall ens tar upp och recenserar Digitalism från högen av promoplattor – innan någon ung skribent, som upplevde spelningen på Acceleratorfestivalen i somras, som dansade sig svettig och som kan relatera till musiken får chansen – är lika fel som när Fredrik Strage tar kokain på Spy Bar, att Stefan Thungren pratar om klubbliv, fashionistas och hipsterism i sin serie Stockholmsnatt eller Carl Reinholdzon Belfrage hänger på klubben Svanen i Göteborg.

Jag bara väntar på dagen då Nils Hanson skriver en artikel drypandes av Margheritas och LSD om efterfest med Uffie på Ed Bangers kontor i Paris.

Och hopplösheten som följer.