Die Antwoord
– Hur känner du? Tror du vi är på skoj?
Ninja, en medelålders muskulös trashig Vanilla Ice med stubbigt hår och en spansk fotbollstjärna-tofs i nacken, blir lite arg. Jag har precis sagt att folk inte vet om Die Antwoord är på skoj eller allvar. Han stirrar in i mina ögon och sätter en hand på min axel.
– Lukta på min strumpa. Hur luktar det? säger Yo-Landi Vi$$er med sin ljusa röst och sätter en skitig, dyblöt strumpa under min näsa.
– Ta en riktig lukt på strumpan, yeah, peppar Ninja.
– Det här är på riktigt! fortsätter han.
Och kanske finns det inget mer genuint äkta än musikernas skitiga strumpor.
Det känns tråkigt att behöva prata om hur popmusik sprids på det mest effektiva sättet i vår tid. Men det är nog vad de flesta på det överfulla Park Lane i Göteborg, där Die Antwoord ska göra sin spelning, har gjort: sett ett videoklipp på låten Enter the Ninja och Zef Side, dansat, skrattat, och frågat sig själva: är det på allvar?
Om inte Die Antwoord hade varit så otroligtskickligt skrämmande uppriktiga i sin stil som skiljer sig på exakt alla punkter om hur musik som sprids så här snabbt ska låta och vara. Och speciellt se ut.
– Det är första gången vi exporterar till ett annat land, vi är i exportbranschen, menar Ninja, som egentligen heter Watkin Tudor Jones. En sorts sydafrikansk Ali G. Han är känd som rappare, konstnär och satiriker.
I videon till Zef Side förklarar Ninja att han bor hos sina föräldrar och DJ Hi-Tek bor hos sin mormor. Hi-Tek äger ”a piece of computer” och gör tuffa beats med ”gangstah skills”. Zef kan beskrivas som motsvarigheten till redneck. Den vita, plufsiga underklassen i Sydafrika.
Park Lane kokar av fylla och förväntan. ”Yo DJ Hi-Tek, drrrrop the muthafukkin’ beat bow, dawg” skriker Ninja och Die Antwoord drar igång sin rave-hiphop – en blandning mellan en white trashig Vanilla Ice och 2 Unlimited. Ninja stagedivar, de är outtömliga på energi och skriker ständigt könsord. Jag träffar Die Antwoord i logen efter spelningen, i sammanlagt 8 minuter.
Vad säger ni om folk påstår att ni är ett konstprojekt eller någonting?
– Vi gör vår egen grej, du vet, säger Ninja och avbryts av Yo-Landi:
– Vi köpte de här dräkterna i Japan.
– Hon fick gummibjörnkostymen, jag fick Pokémon. Alltså, varje fråga du har ställt har vi fått typ tusen gånger.
Jag vet att du har varit involverad i många hiphopgrupper i Sydafrika innan Die Antwoord.
– De var skit, det här är bättre. Det är därför vi kallar det Die Antwoord, som betyder The Answer. Vi har hittat något kraftfullt som kan hålla för evigt. Som Einstein-teorin, E = mc². You know Einstein? Albert Einstein?
Yeah.
– Han är känd för det, han gjorde uppenbarligen saker före det, men vi känner inte till det. Sen uppfann han det, och det är vad Antwoord är. Det är början till ett äventyr, säger Ninja.
Jag mejlar Tor Billgren, journalist med specialområdet Sydafrika, som tidigare skrivit om Die Antwoord, och får svaret att han tror att de är satiriker. ”Jag tror att de håller på någon sorts satir där de lyfter upp Zef med hatkärlek. Samtidigt kan de inte låta bli att göra grym musik. Man kanske kan jämföra med lustifikationerna om The KLF höll på med kring 1990. Eller varför inte David Bowies lek med identiteter på 70-talet.”
Rockbandet Girls upptäckte dem för en tid sedan och började – likt alla andra – råkolla på Youtube-videos. När jag träffade Girls på Way out West berättade Chet ”JR” White om när han stod bakom en byggnad på Coachellafestivalen och smygkollade i en halvtimme på när Die Antwoord gjorde sig redo för sin spelning.
– Vi upptäckte Antwoord för några turnéer sedan. Och vi hamnade bredvid dem på tåget, vi satt där och bara glodde på dem. De är trevliga. Jag såg dem på deras första spelning i USA, på Coachella Music Festival. När Ninja skulle göra sig redo för spelningen gick han runt i en kvadrat i typ tjugo minuter. Stirrade rakt fram och allt. De gör yoga tillsammans också, de är verkligen seriösa med det. Det var som om de förberedde sig för ett sista slag, för döden. Väldigt coolt. Som om vad de gjorde var det viktigaste i deras liv.