Disco – An encyclopedic guide to the cover art of disco records

Vad får du för associationer till disco? Jag får färgexplosioner, glittriga ögonskuggor, dubbelexponerade porträtt och låtar som aldrig tar slut. Jag brukade stirra på föräldrarnas skivsamling i evigheter, men några såg bättre ut än de lät med sina modernistiska omslag och aura av partyn där ingen går hem. Soul Jazz Books nya tegelsten ”Disco – An encyclopedic guide to the cover art of disco records” tar oss igenom urgrunden till nästan all dansmusik vi konsumerar idag.

Att komma igenom en encyklopedi om disco är en fantastisk verklighetsflykt – vid nästan varje sida öppnas en ny liten värld när man hittar en spännande kortlivad sublabel som släppte en handfull singlar 1978. Sidor upp och ner av sexiga blickar, poseringar, hårmousse, solglasögon, blixtar, svajiga tryck och titlar som ”Meet the beat” eller ”Wiggle That Thing” skapar en lika glittrig stämning som en discolåt. Skivbolag som Casablanca, AVI, Salsoul och min favorit – TK Disco – listas med korta intervjuer och biografier som gör den till årets coffetablebok.

I blandningen finns också mindre, underground-genrer som post-discon också representerad, fast jag ändå inte hittar initiativtagaren Nicky Sianos vän Arthur Russell bland de tusentals omslagen.

I förordet skriver Siano, som värmde upp publiken på Studio 54:s återföreningskväll 2011 innan Avici gick upp i båset, att ”disco was declared dead on a Chicago stadium’s outfield”. Men “Cry not dancers” fortsätter han, för samtidigt experimenterade Frankie Knuckles med beats i samma stad ”which still rocks the dance world. HOUSE MUSIC”