Död Mark – Drabbad av sjukdom

Som att se en film utan hopp. Som att se nakna dagboksanteckningar vrålas ut från en mentalklinik. Fredrik Thorén får kämpa för att ta sig igenom det senaste från Yung Lean och Yung Gud.

På alla sätt är det självklart att Yung Lean och producenten Yung Gud har ett punkband ihop. För en ung generation som inte är uppfödd på subkulturer utan ett popkulturellt smörgåsbord är steget att skapa ett nytt band och nytt alias för att precis få ut den känslan en är ute efter väldigt lätt att ta.

Död Mark är som deras rapprojekts låt »Miami Ultras« – ett malande skrik av misär. Det är också en extremt ambivalent hybrid av postpunk, no wave, lite hardcore och industriell elektronika med hårda gitarrer. Ett fan beskrev det som att »svälja ner 20 fontex med vodka”«, alltså antidepressiva medel.

Men »Drabbad av sjukdom« är också just som titeln antyder ett skrik av att nu har det gått för långt. Albumet är mindre av att ta något själv, och mer att möta Lean och Gud på ett par parkbänkar i centrum. Om Lean och Gud tidigare skapat dansmusik ihop som visade drogproblem öppet i sluddriga texter om poppin’ pills, slittin’ wrists och dark evil spirits är nog Död Mark det mest känslosamma och öppenhjärtiga de gjort.

Texter om hur de försöker ta en hel burk benzo, en sorglig text om hur »tjejen märkte direkt«, om hur man finner vänner vid en grav. Med en sångstil som både är fördärvad och trasig. I tidiga åttiotalets svenska punkskivor fanns det alltid en motpart – en stat, en fascism, en politiker, det fanns även ofta en humor. I Lean och Guds värld är det enbart nattsvart gotik.

Just texterna och omfånget på »Drabbad av sjukdom« är vad som gör den intressant. Kanske är det en medveten tanke – för att just särskilja och peka på perioden i deras liv – men albumet saknar helt en bra produktion, riff som inte är allmängiltiga, något som gjorde deras rapprojekt genuint. Samtidigt finns en del nödrim som »jag är din spya/amfetamin och syra«. Är det punkhumorn?

»Drabbad av sjukdom« är med sin ångest en riktigt läskig värld att kliva in i – det är som att se en film utan hopp, som att se nakna dagboksanteckningar vrålas ut från en mentalklinik. »En död kråka/Inget huvud/Ser en häst/Framåt marsch/Det är krigstid«, sjunger de. Med mullrande, systematiska gitarrer och varningslarm.