Donnie & Joe Emerson

I Dagens ETC (4/8) intervjuade jag musikern Karl-Jonas Winqvist. En av de första skivorna som han gav ut var en nyutgåva av en bortglömd malisk skiva av musikläraren Idrissa Soumaro, inspelad 1978 på en skola för blinda. Det började som en detektivhistoria och slutade i att världen äntligen fick höra musik som var bortglömd, otillgänglig och som en bonus innehöll den senare framgångsrika duon Amadou & Mariams första inspelning.

Jag älskar sådana historier. I vår streaming-era matas vi av bilden att all musik är tillgänglig – och mycket av den är det, ett abonnemang bort. Men den bygger också på tillfälligheter, musikindustrins nycker, pengar, tid, politiska omständigheter. Kanske är det bidragande till att berättelser som den om Sixto Rodriquez i dokumentären Searching for Sugarman – att inte passa in i sin samtid men till slut få revansch – blir till illustrationer av konstens olika förutsättningar.

Min favorithistoria har alltid varit den om bröderna Donnie och Joe Emerson. De växte upp på en bondgård på den amerikanska landsbygden under 1970-talet. Med många mil till skivaffärer, konserter och klubbar blev musiken från radion och vidderna utanför fönstret deras inspiration.

Deras pappa lånade pengar för att bygga en dyr toppmodern hemmastudio åt sina söner, så de kunde spela in ett album och släppa det på ett eget skivbolag 1979. Det fick titeln Dreamin’ Wild.

Kulturellt är musiken skapat i ett vacuum, långt ifrån urbana musikaliska nymodigheter vid tiden, som punk, stora pophits eller disco.
När jag hörde det första gången kunde jag liksom inte placera det. Omslaget liknar ett svenskt dansband i vita byxdressar, men musikaliskt kan det möjligtvis beskrivas som tidiga demos av Hall & Oates, sorgliga Smokey Robinson-ballader, råfunk med plötsliga inslag av moog-syntar och ekon tillsammans med konstiga textrader som inte hänger ihop.

Det är ett album som bygger på tonårskänslor som vill ut. Det är ingen färdig produkt: vissa låtar är för långa, det är svårt att placera det i en genre och är helt i otakt med sin samtid, och utanför musikindustrins radar och muskler föll det i glömska.
Några kopior av albumet köptes av nyfikna grannar. De resterande av upplagan på 2000 exemplar hamnade i källarlådor och glömdes bort.

Men 2008 ringde en skivsamlare till familjen Emerson. Han hade köpt en skiva på en loppis för fem dollar och ville veta mer. Skivan återutgavs av etiketten Light In the attic några år senare, Ariel Pink gjorde en cover på en av albumets ärligaste och naknaste spår – soulballaden Baby – och skivan hyllades unisont i musikpressen.

Berättelsen om Dreamin’ Wild  ska bli film, rapporterar branschsajten Deadline, med bland annat Zooey Deschanel, Walton Goggins och Casey Affleck i rollerna.

Skivbolaget som gav ut Dreamin’ Wild, Light in the attic, har fortsatt att gräva upp nya musikaliska artefakter. New Orleans-musikern Leo Nocentelli har arbetat som studiomusiker åt Etta James, Dr. John Jimmy Buffett och som medlem i funkbandet The Meters, men spelade även in ett soloalbum i början av 1970-talet. Men det släpptes aldrig och förmodades ha spolats bort av orkanen Katrina 2005.

Det hittades självklart av en skivsamlare på en loppis.

Den 19 november ges det ut för första gången sedan det spelades in för femtio år sedan.