Drake – More Life

Drake var nyss i Göteborg och tatuerade in Sade på överkroppen. I »Gyalchester«, en av de tråkigare låtarna på »More Life«, rappar han »Tat on my ribs like I do not know what permanent is«. Raden skulle passa bättre i »Get It Together«, en duett med Jorja Smith och cover på producenten Black Coffees låt »Superman«. Den låter så sprudlande mjukhouseig att den borde ha varit med på Sades debut »Diamond Life«. Men på »More Life« finns inget enhetligt sound, det finns teman, sökande och en resa runt jorden.
Folk verkade ogilla Drakes förra album »Views« när det – som jag såg det – var som ett långt mixtape av ångest, självterapi och, för det mesta, frostbitna beats från Toronto. De flesta röster jag läst har handlat om att det var trist och att det missade målet: Drake kom inte fram till något. »Views« försökte sammanfatta Drake som artist och musikalisk generationsskapare. Om det var slarvigt beskrivet som ett mixtape är »More Life« det fulländade konstverket på samma röda tråd: här samlas grime, house, afrobeat, släpig r’n’b och röjarrap med soulsamplingar och eftertänksamhet. Inte minst Drake som den grubblande artist vi känner honom som. När man ser honom live är det otroligt vilken katalog det finns att dra hits ur, trots att det bara gått sju år. På »More Life« finns det mer än en blinkning till fornstora dagar, som när Drizzy och Kanye lyx- och skrytrappar i »Glow« om att de »Started from the bottom, now we here now«, taktbytet i »Since Way Back« påminner om »Shut It Down«, »Passionfruit« känns som en ny »Marvin’s Room«.
Drake har skapat en platta – eller playlist, som är ett rätt passande ord för konsumtionen av musik i dag – full av nerver, isande psykologisk krigsföring och komplexiteter. Likt »Views« har inte »More Life« särskilt många hits, snarare har Drizzy gjort en spellista som är fulländad, varierande, överraskande och självrannsakande utan att hemfalla åt de plattityder han ropar från scen om att »tro på dig själv«. Vi har blivit vana vid att artister går utanför sig själva och skapar verk som blir helgjutna pusselbitar i musikaliska berättelser, som Anderson Paak, Stormzy, Rihanna, Frank Ocean, Beyoncé eller Kendrick Lamars senaste. När jag nu åter lyssnar på »Views« håller jag med om kritiken, men med »More Life« lyckas Drake. Och de små paranteserna är roliga, som att outrot i »Blem« sjungs av Lionel Richie (och Lil Wayne som tänder en spliff) eller att han samplar ett livegig av Moodyman i »Passionfruit«.
»Views« motsvarade inte fullt ut sina musikaliska ambitioner. »More Life« gör det, mycket för att Drake skärskådar frågor som är högaktuella i dag; identitetsskapande i en global värld, kulturell appropriering och användandet av detta i skapandet av sig själv. Till toner av jazzhouse, dancehall, kwaito och grime cementerar Drake sig – svart, judisk kanadensare som rappar och sjunger i USA – som en av de mest spännande artisterna av i dag, och lever upp till den bild av honom som generationsikon som han också vill vara. Samtidigt finns det en spännande nerv här när Drake lyfter upp brittisk grime och soul till nya höjder. Får Drake köra dancehall? Får han köra grime? På konserten i Stockholm nyligen gästades han av Giggs, och på »More Life« hörs grimeartisterna Skepta och just Giggs (som kanske borde ha skippats). Drake liksom använder sina gäster för att belysa frågor som det komplexa i våra nationella konstruktioner. Titeln på låten ihop med Sampha, den fantastiska »4422«, syftar på landskoderna för Storbritannien (44) respektive Sierra Leone, där Sampha har sitt ursprung. I »Do Not Disturb« samplar han svenska Snoh Aalegra.
Kanske finns grunden till »More Life« i telefonsvararmeddelandet från hans mamma som avslutar »Can’t Have Everything«. Drake har aldrig varit bättre än när han kliver ut och ifrågasätter sig själv, sina val och sin musik. »When others go low, we go high«, avslutar mamma.