Eminem – Music to be murdered by

Berättelsen om musiken är alltid selektiv. Vi har lyxen att i dag välja ut vad som var bäst från millennieskiftet, om det så var Alliyah, Mary Mary, Fatboy Slim, Modjo, Macy Gray eller Aphex Twin. Men vad som egentligen snurrade mest och som definierade en samtid var ett långt »Livin’ la Vida Loca«-löjligt party och »Blue (Da Ba Dee)« placerad i en överdimensionerad, visuell och marilynmansonsk MTV-kultur. Som någon form av fortsättning på nittiotalets satiriska humor var i stället allt löjligt likatecken med framgång, speciellt om det innehöll kombinationen rock och rap. Korn, Rage Against The Machine, Offspring, Limp Bizkit eller, kanske genrens främsta skildrare, Crazy Towns »Butterfly«, med ett gäng piercade Paradise Hotel-killar som rockrappar i en tropisk regnskog.

Uppväxta på som Tom Green, South Park, roliga videor på internet och Markoolio fattade ju vi småglin grejen, vi skrattade och diggade. Och från att fnissa åt Markoolios försök att äta makaroner och hångla ena dagen gick en hel generation till att lyssna på Eminems »The Slim Shady LP« och »The Marshall Mathers LP« den andra. Steget var inte särskilt långt.

Kanske var det just kombinationen av att äntligen höra något som kombinerade den där sadistiska, gränslösa humorn med alter egot Slim Shady och länken till »riktig« hiphop i form av Dr. Dre som attraherade mig och miljontals andra runtom i världen.

För att snabbspola lite: sedan Proof dog 2006 har Eminem knappast släppt sina bästa alster. Det har varit en långsam och infekterad konflikt mot den egna hjärnan, beroenden och olika stadier av välmående.

Med »Music to be Murdered by« är han är inne på sitt fjärde decennium som skivutgiven rappare. Jag minns en gammal intervju där rapparen Petter presenterade sin nya »superkropp« och beskriver hur han tidigare flämtade på scen. Träning ger ju stabilitet och lyckorus, brukar det heta. Tyvärr slutade Petter göra musik och blev entreprenör i stället.

När Eminem började träna tog han kontroll över sitt artisteri igen. Som för alla hans generationspolare fanns det ingen karriär att hämta längre, men det gör inget. »The Marshall Mathers LP 2« från 2013 var en okej återgång till allt det jag som lyssnare förknippar med honom: rädsla, humor, råhet och trams.

2017 års album »Revival« var inte till hundra procent för oss. Det var för att hitta nya fans eller få tillbaka de gamla, för att med igenkännbar rockmusik attrahera en vit underklass som röstar på Trump.

»Music to be Murdered by« är en kombination av den formlösa »Kamikaze« från 2018 och ett gulligt Hitchcock-skräcktema som också siktar kommersiellt högre än »Revival«. Eminem börjar sakteligen bemästra vågskålen mellan roliga interludes, pophits och sitt snabba flow, även om det fortfarande alldeles är för ojämnt.

Mest gillar jag de lite slöare basgångarna som »In Too Deep«, »Never Love Again«, »You Gon’ Learn« eller »Lock It Up« (med Anderson Paak), kanske mest för att de känns lite oväntade för att komma från Eminem. Man måste som alltid parera för hårda rockslag som fruktansvärda metalrapen »Stepdad«, men den följs upp av den Eminem-klassiska produktionen »Marsh«. Ace of Base-stinkande »Farewell« vill jag helst glömma. »Those Kinda Nights« med Ed Sheeran hoppas jag att aldrig mer höra i mitt liv. »Unaccommodating« tillsammans med Young M.A är mysig men inte så mycket tack vare Eminem själv. Pistolskottseffekterna känns dock knappast moraliskt provocerande utan mest menlösa.

Bäst fungerar det i »Darkness«. Jag tänkte att samplingen av Simon & Garfunkels »The Sounds of Silence« skulle kännas lökig, men ju fler gånger jag lyssnar desto mer framstår den som en av de främsta låtarna i Eminems karriär. »Darkness« kommenterar den aldrig sinande vågen av masskjutningar och så klart när det gäller Eminem gör han det utifrån perspektivet av den som håller i vapnet. Den Eminem saknar jag.