Ett skrämmande vänligt samtal med Friendly Noise

I början av oktober kom nyheten att skivbolaget Friendly Noise, hem åt band som bland annat Testbild!, Differnet, Action Biker och Most Valuable Players skulle lägga ner. Det var inte riktigt sant. Trots att skivutgivningen försvinner, så är Friendly Noise fortfarande att räkna med, och förutsättningarna låter som den mest idealiska DIY-saga. Jag hade ett långt samtal med tre av personerna bakom föreningen. Stefan Zachrisson och Mattias Holmberg, båda grundare, och Sebastian Rozenberg, som bland annat gör musikvideor.

Det första jag gör är att hälsa på fel personer. Så anonyma är de, folket bakom Friendly Noise –  skivbolaget, klubbfixarna, konstnärskollektivet – eller ideella kulturföreningen, som det står på pappret. När 00-talet börjar lida mot sitt slut sveper den obligatoriska vågen av utvärdering över musikmedia. Tillsammans med etiketterna Kning Disk och Häpna har Friendly Noise de senaste åren stått för den experimentella, annorlunda, konstnärliga delen av svensk popmusik. 

Friendly Noise startades 2002 av Stefan Zachrisson och Mattias Holmberg, båda förflutet som skribenter på bland annat Digfi, Benno och The Jet Set Junta. Runt 2007, minns de, började de ta in fler personer. Anledningen var att involvera artisterna och andra bekanta omkring , ta tillvara på folks kunskaper om exempelvis formgivning, videoredigering och teknik. En distans hade skapats, som skilde sig från grundidealen, att alla skulle vara delaktiga i processen.

Stefan Zachrisson: Det är roligare än att två personer ska göra en form av kollektivt skapande.
Mattias Holmberg: Det kändes lite som att det blev en distans till banden, som vi inte ville ha. Vi ville att de skulle vara involverade, redan från början egentligen. Så det blev naturligt. Ingen form av styrelse.
SZ: Det vanligaste är ju att det finns en distans. ”Här är ett traditionellt skivbolag, här är musiker, här är skivbolagsdirektörer”. Det är ju den klassiska, klyschiga föreställningen om hur ett skivbolag ser ut. Men vi har ju aldrig sett Friendly Noise som ett skivbolag, vi har varit en kulturförening som gett ut skivor. Och det är kanske det som vi drar den yttersta konsekvensen av nu.

Hur tror ni att er syn på musik, på kulturen, har skilt sig från exempelvis Service eller andra svenska bolag? Det har ju alltid känts som att estetiken i er utgivning varit väldigt viktig.
SZ: Det är väldigt svårt att se på det utifrån. Men väldigt många skivbolag ser ju på sig själva som att de är ett skivbolag, och agerar som ett skivbolag ska göra. Man beter sig på ett traditionellt sett. Vi har haft en väldigt tankspridd inställning till det här med att ge ut skivor, det har handlat om så mycket annat än att fixa distribution i Beneluxländerna och se till att skivan recenseras. Vi har haft fullt upp med att få sammanhanget att kännas intressant. Både för oss själva, och banden vi gett ut som delvis är oss själva också, och någon tänkt publik som vi inte riktigt tänkte sådär jättemycket på heller.
MH: Som vi inte vet så mycket om egentligen.
Sebastian Rozenberg:  Formen för varje släpp har ju kommit från banden först och främst. Alla beslut sker på en sorts mjuk demokrati. De som är intresserade av att bestämma om någonting gör det, om man inte just då har en åsikt om det är det någon annan som löser det.

Så ni lyckades att få kollektivet att fungera, att få in banden i processen?
MH: Hyfsat bra, tycker jag.
SZ: Skillnaden är att de flesta ser ett skivbolag som näringsverksamhet. Med affärsmodeller, en tänkt lönsamhet och att de ska kunna jobba med det. Vi har aldrig riktigt tänkt i de banorna, vår tankeverksamhet har fokuserats på det jag är en röd tråd i vår utgivning i den här blandningen av klubbar, filmer, fanzines. Jag tror folk har känt igen sig i allt, men vad den röda tråden är det är svårt att sätta fingret på. Vi har väl aldrig känt någon samhörighet med Service eller Hybris eller några andra svenska skivbolag. Vi har varit mer historiskt influerade av som Les Disques du Crépuscule eller Factory. Vi tänker inte att vi ingår i det här lilla smala, nutida svenska skivbolagskontexten liksom, utan mer i ett mycket bredare internationellt sammanhang, rent historiskt.

Då borde ni vara ett av de mer modernare skivutgivarna, eftersom ni har det tänket och inte har som främsta ambition att tjäna pengar?
SR: Hybris gjorde ju den här grejen att dela ut alla sina låtar gratis, pratade väldigt mycket om The Swedish Model och så. Men för dem så var ju det en affärsgrej. De fick ju PR för det och blev talesmän.
MH: Det var mer prat om det än om musik. 
SR: Vi gav ju ut hela den här mp3-serien under 2007, och det var ju samma sak men det handlade inte om en modell utan att få folk att lyssna. Vilket vi såg också nu med omröstningen av de bästa Friendly Noise låtarna, de låtarna kom högt i omröstningen. Då når man ut till folk, om man delar ut en eller två låtar i månaden. Det tycker jag är ganska snyggt.

Berätta lite om framtiden. För ett år sedan gav ni ut ett fanzine i punktform (finns här). Har inställningen ändrats efter det?
MH: Ja, vi har väl ändrat oss. Vi har inte följt det där. Det var inget nyårslöfte som vi höll. Vi har tänkt om lite, lite för vad som känns kul att göra, så nu ska vi fortsätta med en annan grej.

Den här intervjun gjordes precis innan Friendly Noise hade släppt sin nya sajt: ett form av månadsmagasin med bilder, video, text och musikklipp. De var väldigt hemliga med vad det innehöll, maskerat med orden ”något journalistiskt”. Tidningen är väldigt snygg, om än lite svåröverskådlig, och går hand i hand med den nya vågen av svenskt popskribentstänk: att följa hjärtat. Att brinna för att uttrycka sig, problematisera, fördjupa och skapa – och allting antagligen på grund av ett envetet nörderi av allt som betecknas som populärkultur. Bloggarna står för mp3orna, medan tidningar som exempelvis Radar Magazine, Throw Me Away, Nollnolltalet.se och tidningen du just nu läser står för fördjupningen. Ett kreativt sug finns bland en nygammal generation musikentusiaster, kanske för att komma närmre musiken.

SZ: Det handlar rätt mycket om självbild. Om man ser på sig oss som ett skivbolag då krisar man en gång om året och så försöker man hitta nya sätt att kränga skivor. Det är ganska mycket slöseri av energi. Det här nya som vi gör, är helt organiskt med tanke på den röda tråden i Friendly Noise. Det handlar fortfarande om musik, i allra högsta grad. Men också allting runt omkring. Jag tror att vi inte heller kommer att sluta att ge ut låtar. Nu handlar det mycket tydligare om att, både för oss själva och utåt, att kalla det vi gör för journalistik. Under den journalistiska kan man göra nästan vad som helst. Det här blir någonting en gång i månaden som alla är med på. 
MH:  Också att man gör någonting i samband med det här, en fest eller någonting. Kanske inte varje gång men några gånger.
SZ: När jag tänker på svensk musikmedia och svensk musikbransch, då tänker jag att allting är ganska enhetligt, besläktat. Allting hör ihop och alla är överrens om massa premisser om vad somär viktigt och vad som är intressant. Och jag känner väl att vi befinner oss någon helt annanstans. Men det är inte som att vi är några jättecrazy kufar liksom, men vi har kopplingar till andra saker, som finns internationellt men även tillbaka i tiden. Rent journalistiskt finns det främst engelska och amerikanska bloggar som vi känner viss samhörighet med. Och de dem håller på med, den diskussionen som de för, den existerar inte i Sverige över huvud taget. Så på något sätt, som svensk musikpress alltid handlat om, handlar det om att introducera nya grejer. Sånt som känns nytt och intressant. 

Stefan tar upp senaste skivan av Testbild! och ger den till mig, samtidigt som han berättar att man kan se den som ett exempel på hur framtida Friendly Noise kan se ut. Den är designad med bilder på dykare, hav, trålare och en fyr. I konvolutet finns en novell på engelska och på skivan finns en film av serieskaparen Pontus Lundkvist. De beskriver Aquatint, som skivan heter, som ett allkonstverk.

SZ: Det är inte så att vi gör det här för att folk ska tänka ”vilken valuta vi får för pengarna”, utan enligt det här konceptet. Testbild! gör popmusik, men varje skiva med Testbild! är ju med utgång genom ett koncept. Vilket kommer närmare hur konstnärer jobbar.
MH: De enda ramarna vi gav här är att vi ger ut det på CD, det råkade bli så. För att det vet vi hur man gör, det var väl enda anledningen till att det blev en cd det där.

Har det här utvecklats genom åren, eller har det varit självklart från början?
MH: Vi tänkte väldigt mycket så när vi startade. Namnet var något som hade ett innehåll i den musik som var bra som vi hittade på olika håll i Sverige just då.
SZ: En grej, som kanske inte var så uttänkt från början, om man tänker på… Vi har gett ut tre samlingar. Friendly People making Noise, Are You Scared to Get Happy och Splendid Isolation och vi heter Friendly Noise. Jo, vad är kopplingen där? Det är att man kombinerar olika ord som star för olika saker. Om vi tar Friendly och Noise. Friendly som är något varmt och vänligt, och Noise som är något jobbigt och störigt. Och så återkom det i titlarna: Scared och Happy, Splendid och Isolation. Och den blandningen är väl kanske är den röda tråden som funnits i det vi gjort. Det var en slump liksom, men som man kunde känna sig tillfreds med. Vi har inte bara varit Friendly, och vi har inte bara varit Noise.
MH: Om vi skulle varit det ena eller andra skulle det inte bli någon förvirring över vilken publik man lockar. 
SR: När man jobbar såhär så krävs det att man är mycket mer uppmärksam också på vad det är man faktiskt gör. För att undvika attack eller missförstånd från olika håll. Hur kommer folk att uppfatta det. Att folk bara uppfattar det som pretentiöst eller bara tycker att det är meningslöst. Det kanske man kan se på skivrecensionerna av Aquatint, det kanske hade varit mer fruktbart om vi hade  lånat någon utställningslokal där vi hade spelat upp musiken, gett ut en bok med fler noveller och sen hade man fått en CD med så de hade recenserat den på boksidorna istället.
SZ: Det handlar om vilken fokus man har. Man skulle kunna göra såhär, ”Det här är ingen skiva. Det här är boken Aquatint av Testbild! som inkluderar en skiva och en film. Men vi säljer den här på Hedegrens och Akademibokhandeln och sen har vi en utgivningsfest, det är ett vernissage, det är inte på Debaser.” Vi har varit väldigt öppna mot experimentella pretentiösa idéer, men även mot popideer. 
Och det är en motsättning där: en experimentalist kan ju inte vara pop, pop kan inte vara experimentalistisk. Det vi gillat har alltid haft båda synerna. Men jag tycker att i Sverige är man antingen eller. Och är man någonstans mittemellan eller på sin egen kant.

Om man nu ger ut den här som en bok med en skiva, skulle man inte gå ifrån det här om att sätta musiken i centrum?
SZ: Jag skulle inte vilja ingå i någon litterär värld heller, för den världen är ju minst lika uppstyrd och har massa förväntningar omkring sig som musikvärlden har. Det det handlar om är att befinna sig någonstans mittimellan. Och det blir väldigt komplicerat, för en själv och för andra. Men det är det som är det roliga tycker jag absolut. 

Att ni inte ger ut skivor längre, är det på grund av tiderna vi lever i, att ni inte har råd?
MH: Det är ju en aspekt i det hela, att ingen är intresserad av skivor, det är det. Men det är inte själva anledningen. 
SR: Det känns givande att göra någonting mer, eller något annat.

Är det synd att ni inte ge ut skivor längre?
MH: Nja, det vet jag inte. Man köper ju inte själv några skivor, så då känns det mest konstigt att fortsätta ge ut. 
SR: Det är väl en eller två i Friendly Noise som köper skivor över huvud taget.

Friendly Noise menar att 

SZ: Vi är ett gäng som haft kontakt under en viss tid som delar intressen och inställning. 

Finns risken att man ser er som tvärtemotare?
SZ:, Ja, så har det setts så länge jag kan komma ihåg

Efter en omröstning har fansen sagt sitt. De tio bästa Friendly Noise-låtarna genom åren:
1. Most Valuable Players – Rondo (2007)
2. Differnet – Magnetic memories (2005)
3. Differnet – Mikrophonie (2003)
4. Testbild! – En gång i Stockholm (2007)
Sarto – Den vita staden (2006)
6. Dr Higgins – Dempf (2003)
7. Testbild! – My Brother the Submariner (2009)
8. Lars Blek ft. Action Biker – My everything (2006)
9. Lars Blek – Tristess (2003)
10. Auton – Aerikanne (2006)