Fleet Foxes Helplessness Blues

Det fina med Fleet Foxes tycker jag alltid har varit deras grund i att ta efter där Simon & Garfunkel tog slut. Där mixen av country, folkrock, blues, amerikanska söderns folksjäl och vismusik känns mytisk igen. Där sagoberättandet och stämmorna har fått nytt liv – och där skivbolaget Sub pop kändes relevant igen. Där folk återupptäcker Todd Rundgren och spinner till Kurt Vile och de varmaste Girls-lägerelds balladerna som inte har något med Conor Oberst att göra.

Det är en annan form av den manliga rocktraditionen där Fleet Foxes med ”Helplessness Blues”, åtminstone för stunden, omvärderar hela min syn på den akustiska gitarren som ett redskap i skogsromantiken. Här tar också Fleet Foxes ut svängarna, med bombastiska arrangemang som i västernsoundtracksinfluerade helinstrumentala ”The Cascades”, hårda gitarrplockningar i ”Sim Sala Bim” och torra men stämningssökande fioler i ”Bedouin Dress”. Samtidigt som Fleet Foxes behåller sin tydliga relation till det visuella, det situationsbundna. Där Fleet Foxes musik alltid fungerar i ett speciellt sammanhang. 

”Helplessness Blues” är exakt som Paul Simons ”The 59th Street Bridge Song (Feelin’ Groovy)” med textraden ”Slow down, you move too fast” – att lyssna på när saker för ögonblicket går för fort. När det är dags att stanna upp, fundera igenom besluten. Se upp, se ut. ”If I know only one thing it’s that everything that I see. Of the world outside is so inconceivable often I barely can speak”, sjunger Robin Pecknold i ”Helplessness Blues” och jag kan bara tänka på en nervös, ung Dustin Hoffman i ”The Graduate”.