Folkbiblioteket (artikel)

Fin-bibliotek, smita-in-bibliotek och barnen som bibliotekets nya skyltfönster. Boken Folkbiblioteket skildrar hur samhällets syn på biblioteket speglat dess utformning.

När journalisten Dan Hallemar och fotografen Bert Leandersson började titta på arkitektoniskt betydelsefulla bibliotek insåg de att någonting fattades: Ett bibliotek är ingenting utan dess människor.

– Vi skulle inte kunna komma fram till vad ett folkbibliotek verkligen ”är” genom att lista tjugofem viktiga byggnader ur ett historiskt perspektiv, säger journalisten Dan Hallemar som är mångårig arkitekturskribent, förlagsredaktör på Arkitektur förlag samt driver podcasten Staden.

– Vi skulle missa byggnader, även om de fyller en jätteviktig funktion. Så vi började titta på exempelvis biblioteket i Jokkmokk, som är en ombyggd Försäkringskassa, eller biblioteket i Skruv, som är en del av folkets hus, fortsätter Dan Hallemar.

Han säger att vad de försökt förmedla i sin nya bok är att det hela tiden är en friktion mellan det byggda och det levda. Och att ofta när arkitektur beskrivs så görs det mer distanserat.

– För mig var bibliotek ett bra sätt att bryta ner arkitekturen till det den gör, och vad folk gör med den. Förhandlingen mellan huset och människorna blir väldigt tydlig eftersom det är en spegling av samhället och dess behov.

Ambitionen var också att fånga mångfalden – från monumentala skrytbyggen i stadens hjärta till ombyggda konsumbutiker, från öppna rum till enskilda krypin. Det är just i jämförelsen mellan de stora och de mindre som likheterna syns, menar Dan Hallemar och Bert Leandersson, frilansfotograf med inriktning mot arkitektur och konst som tagit bilderna till boken.

– De har samma behov och rummen gör ungefär samma sak. Det som blir viktigt är omsorgen. När man är på ett större bibliotek så finns ett problem att vara spontan, säger Dan Hallemar och ger ett exempel:

– Det var tydligt i Leksand, ett bibliotek i den mindre skalan. Vi kom dit på morgonen när det öppnade. När man gick in där så tändes lamporna vid bokhyllorna när man närmade sig dem. Så vi tände upp biblioteket. I hörnet stod ett litet runt bord med en duk på. Det var som att man skulle sätta sig i sitt eget kök med en ostmacka och en kopp kaffe.

I sin bok porträtterar de 35 av Sveriges 1080 folkbibliotek – från Jokkmokk i norr till Lund i söder – som får symbolisera olika tiders stadsbyggnadsideal, och hur man försöker anpassa ibland otympliga lokaler till verkligheten.

Det är framför allt med det spirande folkhemmet som det tar fart med biblioteksbyggandet, berättar Dan Hallemar. Då blir femtiotalsbiblioteken – Västerås och Skövde är sådana exempel – ett slags manifest för att det här är den finaste byggnaden i staden. Som en sorts gåva till medborgarna.

– Under sextio- och sjuttiotalen vill man sänka trösklarna för att gå in i ett bibliotek. Det ska inte vara något man sätter på sig finkläderna för att gå in i. En decentralisering, som i Ystad eller Östersund, där man kan se att det viktiga blir att vara del av folkbildningen på ett mer lågmält och tillgängligt sätt, säger Dan Hallemar.

När det postmoderna åttiotalet tar vid anpassas biblioteksbyggnaden till den befintliga miljön. Leksands kulturhus, där biblioteket är inhyst, eller Uppsala stadsbibliotek, är två exempel på den tidens ideal av att passa in biblioteket i en kontext, menar Dan Hallemar. Efter nittiotalskrisen och i början av 2000-talet blev det i stället viktigt för städer att visa att man är en kunskapsstad, och kommunerna släpper på behovet av anpassning, som författarna exemplifierar med Linköping eller Halmstads bibliotek.

Nybyggda bibliotek – som Sara kulturhus i Skellefteå eller biblioteket i Mölndal – beskriver de som en blandning av femtiotalets monumentbyggen och samtidigt drivna av frågan om vad som behövs för verksamheten, som fler studierum och digitala möjligheter.

– Det har vi fått kvitto på när vi träffat personal, att de varit delaktiga och antagligen spelat en stor roll, det uppfattar jag som en stor förändring, säger Bert Leandersson.

Vid sidan av monumentbyggena ser de också en parallell rörelse, som handlar om att vara där medborgarna är, och exemplifierar med tunnelbanebiblioteken i Stockholm, eller galleria-biblioteket i Kista. Likt sjuttotalsbiblioteken i Angered eller Hallunda är de placerade mitt i människors vardagspromenader, snarare än som ett utflyktsmål.

– Den tanken lever vidare och förstärkts tycker jag inte minst av meröppet-tanken, att man ska kunna komma in på biblioteket utanför öppettiderna, säger Dan Hallemar.

Något som gjorde starkt intryck är de så kallade smita-in-biblioteken, som ligger nära kommunikationer som tåg, bussar eller spårvagnar. Som i Skövde, Östersund eller Jokkmokk.

– Om bussen går om en halvtimme, kanske det blir den personens första steg in i biblioteket och på så sätt upptäcka det, menar Bert Leandersson.

– Ja, att ladda sin telefon kan vara din första kontakt med ett bibliotek, säger Dan Hallemar.

En annan trend de sett som satt spår i arkitekturen, är hur mycket plats som barn och unga får ta i dagens bibliotek.

– Hur deras rum i nya bibliotek placeras på de bästa platserna: mot torget, i dyraste hörnet och med det största utrymmet. Rent rumsligt har det växt och blivit viktigare. Barnen är bibliotekets nya skyltfönster. De hamnar på första våningen, längst fram, om ett nytt bibliotek ska byggas, säger Dan Hallemar.

Förskjutningen mot barn och unga har kommit de senaste tio-femton åren. Det har gjort att de gamla biblioteken har fått problem med hur de rumsligt är organiserade för att hantera denna förändring.  

– Sen finns en del sextiotalsbibliotek som var rätt visionära i det sammanhanget, som gjorde det direkt, som i Helsingborg, säger Dan Hallemar.

– Och i Karlskrona hade de en egen ingång till femte våningen, flikar Bert Leandersson in.

Idén om en växande ungdomskultur avspeglas också under 1960-talet, där man ska ta hand om de unga och de har egna rum.

– Man är lite orolig att de ska göra dåliga grejer i de nya urbana miljöerna. Då är det bättre att ungdomarna är på biblioteket. Men de tappar man helt sedan på sjuttiotalet och framåt. Nu kommer den tanken tillbaka igen, säger Dan Hallemar.