Fredrik Strage ”Text”

Första texten i nöjesjournalisten Fredrik Strages bok med samlade artiklar, med det passande namnet Text, handlar om att han numera uppfattar rockartisters destruktiva eller udda beteenden som gulliga. ”Ord som ’bedårande’, ’söt’, och ’sympatisk’ poppar upp när man ska beskriva unga band – även om det gäller svartklädda, kyrkbrännande misantroper”. Han själv härleder det till åldern. ”Man har sett rockens poser och provokationer så många gånger att man ler deltagande i stället för att skrika extatiskt”. Ett artikelkapitel är döpt till ”Gulliga djur”.

Under 90-talet skrev han för inflytelserika musiktidningen POP, och senare den kortlivade Bibel.  Några texter är fångade i nittiotalets trendighet, vilket Strage dock inte är sen att påpeka via nyskrivna kommentarer som följer varje artikel, men de flesta har åldrats väl. Det är ovanligt för just Fredrik Strage. Om man ser på merparten av svenska nöjesjournalister finns det en ängslighet som aldrig riktigt bitit sig fast i honom, en röd tråd i hans journalistiska karriär, där det gäller att hitta den mest udda undergroundsubkultur istället för att redan hylla det kända coola. Sexnoveller av Darin-fans, goth och bodymusik tillsammans med emokids och japansk popkultur. Han har också känslan att kunna precisera en rörelse, fenomen, människa eller händelse på bara en mening. ”Jag är postcybergothpunkare. Med lite psychobillytendenser. Om vi nu ska svänga oss med genrer” säger en man med skottsäker väst, läderbyxor och mohawkfrisyr i ett reportage från en syntklubb. I Text finns några av de bästa musikjournalistiska texter som gjorts i Sverige.

När Strage fick Stora journalistpriset i kategorin årets förnyare i fjol handlade åsikterna som följde mest om att han inte hade fått det tidigare. Som författare till böckerna Mikrofonkåt, 2001 (om svenska hiphoprörelsen), och Fans, 2005 (om idoldyrkan) hade han nu fått pris för att ha listat de ”100 bästa rockögonblicken på Youtube”. En krönikör uttryckte en profetia om att nästa år får Leif Pagrotsky Stora journalistpriset för sina Facebookstatusuppdateringar.

Men det känns väldigt Fredrik Strage att få pris för att ha suttit timmar och åter timmar framför blurriga videoklipp med dåligt ljud. I en av bokens bästa texter kommer vi riktigt nära honom. Ämnet är nördar: Fredrik Strage bestämmer sig för att skolka, för att få respekt.  I första klass väcker han sina föräldrar halv sex för att få skjuts till skolan. ”Rädslan för att missa lektioner är en del av min nördighet”. Han tittar på klockan, det pirrar i magen. ”Tänk om jag börjar sniffa lim, blir dum i huvudet”. Han springer andfådd in i klassrummet och har ångest i flera dagar efteråt. Bitarna om Strage faller på plats. Han börjar därefter spela Drakar och Demoner på fredagskvällarna. Marknadsföringen ”Text” tog plats på Youtube, där kända ansikten som Janne Schaffer, Ken Ring och Marcus Birro läser högt ur boken. Det sägs att han tänkte krydda sökorden för de mer okända uppläsarna med ”cute kittens”. Det rår ingen tvekan om att Strage är svärdsmästare på det nördkulturella slagfältet, kanske den skickligaste.

Fler journalisters samlade texter:

Marianne Höök – Får man vara lite tilltalande i det här samhället?

Karin Lindell – Ketchupmamman: Saker jag inte vågat berätta för BVC

Nick Kent: The Dark Stuff – selected writings on rock music 1972–1993

Jan Gradvall – Artiklar, Intervjuer, Essäer 1981-1994. (nedladdningsbar på hans hemsida)

Stig Larsson – Artiklar 1975-2004

Joan Didion – Att lära sig själv att leva