Giorgio Moroder – Déjà vu

Det brukar heta grannsämja, när alla får spela hur hög musik de vill och ingen klagar. Men jag gick över gränsen med 75-åriga Giorgio Moroders senaste album sedan 1985.

Man kan fråga sig hur mycket Giorgio själv har bidragit till det här albumet. När han DJ:ade på Way out West för några år sedan – ett fyratimmars-set – kom han in några gånger, men det var mest andra DJ:s och dansare som underhöll.

Han säger sig ha befunnit sig i studion under hela nittiotalet – men det var inte förrän 2013 när han spelade med Daft Punk som folk som inte är intresserade av att gräva bakåt hittade mannen som är medgrundare till både disco, house och technon. När den elektroniska musiken – och framförallt disco – peakar just nu så är det heller inte konstigt att det gamla gardet ska visa var skåpet ska stå. 

Och det gör han – genom att jobba med soloartister – något han alltid gjorde förr i världen. Tillsammans med toppnamn som Sia, Mikky Ekko, Kylie Minouge, Britney Spears, svenska Marlene m.fl. skapar han här moderna popsinglar med ett kontemporärt, emotionellt, bombastiskt klubbsound. Samarbetena med Charli XCX, Matthew Koma funkar inte alls, Britney Spears spår funkar sådär, medans vissa får guldkant – där Moroders legendariska bakgrund ekar mellan sångens väggar, som på Déjá Vu med Sia – denna smittsamma, funkiga  schlager-rullskriskopärla – eller Wildstar med Foxes, med snirkliga tidstypiska virvlande fioler och imaginärt konfettiregn. Då har jag inte ens nämnt hans egna spår utan soloartister – den enormt kaxiga ”24 is the new 74”, modern houseiga ”4 U with Love” samt den pumpande big finale: La Disco.