Historien om Leila K

Petter Wallenberg

Lind & Co

Min åttiotalsgeneration växte upp när nittiotalets flimrigaste ravebeats sökte sig in på barnkalas och ungdomshus. Eurotechnon hade peakat 1993 på Ibiza – och på ön fanns också en av de största stjärnorna, Leila K, medan svenska tidningar gick bananas kring inställda spelningar hemma i Sverige och till slut skickade en korrespondent till klubbmekkat.

Man börjar fundera på varför ingen skrivit den här storyn innan. Den har egentligen allt: en superstjärna som på många sätt är före sin tid, blir lurad på pengar och utnyttjas av de stora skivbolagen, lider samtidigt av ADHD som först 2013 blir diagnostiserad. Livet skiter sig, och hon missbrukar och hamnar på gatan. Wallenberg spenderar stor del på olika härbärgen, dels för att hitta Leila K, men dels också tänker jag för att skildra miljöerna runt omkring. Där hon fortfarande lever idag.

Det är många att skylla på i röran. Författaren Petter Wallenberg med sin egen producent och DJ-bakgrund beskriver bra hur medias bild av hur en popstjärna skulle bete sig på nittiotalet är helt befängd idag. Enligt Vecko-Revyn sjöng hon med ”kaxig röst” och ”dessutom är utlänning” – för att toppa idiotin kommer de till axiomen att hon är ”folkkära Lill-Babs raka motsats”. Medias bild av en popstjärna eller kändis skulle vara ”vanlig”. Leila K gillade att festa och sågs på mingelbilder i fuskpäls, peruker, geishaklänningar, silverbyxor. Hennes musik var en direkt spegling av rave och den dekadenta diva/klubb-kändiskulturen hon levde i. Vecko-Revyn beskrev henne som en ”rappade loppmarknad”. Idag menar Lady Gaga att Leila K är en av hennes största idoler.

Kanske har ingen skrivit om historien om Leila K innan på grund av eventuella fallgropar. Hon själv ville i våras stämma Wallenberg efter att de 2011 spelat in en låt tillsammans. Artisten Xlnt Marc menade nyligen också att hela hans intervju, som finns i boken, är gjord utan hans samtycke. Sammantaget bildar det en stämning att Historien om Leila K är en sorts kapitalisering av henne som artist, person, som myt och story. Men läser man boken framstår det snarare som tvärtom – Wallenberg är nästan lite för mycket ett fan än en självständig journalist under vissa sidor, men parerar det utmärkt med målande fakta om Leila K:s uppväxt, hur musikvärlden såg ut under nittiotalet, hur media betedde sig. Och intervjun med artisten Xlnt Marc är också en av de bästa – här är det en annan sida av Leila K som kommer fram, berättad av en vän. Kronologiskt tar historien fart fort, samtidigt som vi får andrum i ett nu (runt 2008 och 2009), mycket genom att försöka just spela in låten med henne som släpptes 2011. Samtidigt som det är ett lysande musikreportage i bokform, något vi i Sverige är svältfödda på, är det en bra skildring av den svenska byråkratin. Mycket tid, kraft och energi har gått åt att få Leila K diagnostiserad – som ett led i att finna stabilitet i livet. När hon åker in i fängelse hinner inte pappersarbetet med innan hon är ute igen, sex månader senare. För att överträffa det jobbiga moment 22, måste hon också ha ett boende innan hon kan få en diagnos och senare vård. Var ska de annars skicka blanketten?

Petter Wallenberg har skrivit ett lysande musikjournalistik som blottar omvärldens oförstånd när det gäller genier. Och hur man drar ner de så långt att de blir bortglömda, missförstådda och hemlösa. Media hade inte ens koll på hennes stora europeiska listplaceringar. Med medmänsklighet, fingerkänsla för reportageformen och genuint intresse för ämnet ger han ett geni upprättelse.