Hoppfull lyrik i natten

När popmusiken uppehåller sig för mycket vid krossade hjärtan och självömkan är det dags att gå vidare. Fredrik Thorén vill se mer hopp och hittar det i JoJos version av Drake-låten ”Marvin’s room”.

Jag ville säga så mycket till dig och istället sa jag som vanligt ingenting. Men det gör inget. Jag vet att jag är bättre.

Om någon skulle fråga mig om mina top five dreamjobs skulle jag tveklöst svara låtskrivare åt soulbolag under åren 1963 till 1974. Get to meet Smokey Robinson, Ann Peebles, Sam Cooke, Clarence Carter, Martha Reeves, Gene Chandler. Get tons of free records.

Att få betalt för att skriva skrikande kärlekslåtar om brinnande heartache. Om sugar pie honey bunch och om att vänta vid en telefon som aldrig ringer. Som Motowns låtskrivare Roger Penzabene, som skrev Temptationshitsen ”I Could Never Love Another (After Loving You)” och ”I Wish It Would Rain” när han kom på sin fru att vara otrogen. Det är en av de sorgligaste historierna jag vet. När låtarna var inspelade och släppta, tog Penzabene sitt eget liv.

”Fuck that new girl that you like so bad
She’s not crazy like me I bet you like that
Baby I’m the best so you can’t do better.”

JoJos version av Drakes “Marvin’s Room” kan vara den låt som jag lyssnat mest på i år. Simply för att den ger en hopp. Om Penzabene hade hört den kanske utgången hade varit en annan. Vi tjatar ofta om den där axeln som popmusiken kan vara, paraplyet när det regnar, allt det där. Men det var länge sedan en låt – på allvar – gav mig sånt sjukt självförtroende. Det är alltid en svår balansgång i poplåtar. Att de är gjorda för att känna sig som högst upp på pyramiden och coolast i världen samtidigt som låten är witty och bra på riktigt.

Den allmängiltiga myten som alla får lära sig på dagis om att rockjournalister egentligen är misslyckade musiker är just en myt. Vi är misslyckade textförfattare och låtskrivare.

När jag lyssnar på en annan av årets bästa relationslåtar, Bon Ivers version av ”I can’t make you love me”, så är den uppgiven, igenkännande och oerhört vacker. Men den ger just inte det där hoppet om att det finns en morgondag. Det finns ingen brygga som säger, fine, I can’t make you love me, så ”I’ma send a sexy picture/To remind you what you’ve given up”.

Många gamla soulsamlingar vi lyssnar på i dag och har alltid gjort handlar om att känna något som inte är besvarat, men – för att använda en trist Friends-avsnittsreferens här – det finns ju olika steg i ett relationsavslut. Textförfattandet borde ta tag i nästa steg, när Eldkvarns trummorna på stan och självömkan gått över och man ser världen och sig själv med nya ögon. ”Don’t patronize me” sjunger Iver. Det är bra men det räcker inte.

”I said fuck that new girl that’s been in your bed
And when you’re in her I know I’m in your head
I mean, I’m just saying you can do better
Always turned you out every time we were together
Once you had the best boy, you can’t do better.”

Och när vi nu har högsommar och mycket av vår tid – för oss utan landställen – spenderas i staden och på klubb är Drakes ”Marvin’s Room” (JoJo remix) kanske den bästa night bus för ensamma färder framåt småtimmarna. Med självförtroendet intakt.

”Baby I’m the best so you can’t do better.”