Idoldyrkaren som blev idol

Det är förväntansfull stämning vid DN-skrapan. En trogen skara fans väntar otåligt i en klunga intill avspärrningarna med böcker, block och kameror.  Kommer han inte snart? Någon reciterar en text från en utriven tidningssida, några diskuterar högljutt senaste South Park-avsnittet. ”Nu kommer han!” skriker en kille med rosafärgad tandställning som håller upp en skylt på en urgullig koala.

Alla famlar efter pennor och springer fram mot stängslet. Fredrik Strage kliver ut, iförd en tshirt med någon rapgrupp från Los Angeles förorter skrivet i choloskrift som troligtvis bara släpper kasetter till gatuförsäljning. Han kluddrar signaturer i några förväntansfulla ungdomars anteckningsblock med sin guldglimmrande penna medan han pratar i mobiltelefonen. ”It’s OK Robert, I like the yoddling”. Taxin rullar upp, Fredrik sätter sig, vinkar, och bilen åker iväg.

Jag ljuger självfallet.

Men inom vissa delar av den knepiga svenska popjournalistiken kan statusen vissa popskribenter fortfarande har, liknas till en besinningslös fanbeundran. Våra profilerade skribenter är lika intressanta som kulturen de skriver om. Det är ingen skillnad på nyheten att Jens Lekman sattes i svininfluensakarantän och att Fredrik Strage har blivit pappa. I en popvärld där alla tycker och alla vill och kan tycka, hänger molnet över just de gamla POP-skribenterna fortfarande tungt. Det var där, i början av 90-talet, som den moderna svenska popjournalistiken stöptes om. Under senare år har steg tagits att förnya, ändra, diskutera förutsättningar och komma vidare. Med resultat, men vi återkommer ofta med kultursvältfödda öron till de med maktpositionerna säkrade likt stammens visa män.

Han bjuder på espressokaffe i sin lägenhet på Kungsholmen. Det är högt i tak, men det första man slås av är den enorma helvägg fylld med skivor, filmer, böcker och inplastade actionfigurer. Han berättar senare att flertalet böcker är signerade, och på en tavla finns ett foto på honom och TLC.

Efter att ha debuterat 2001 med boken Microfonkåt, om svensk hiphop, släpptes för fem år sedan boken Fans, där nästintill akademiska forskningar i fankultur blandades med Fredriks ofta, vilket stilistiskt utmärker hans texter, humoristiska reportage om Michael Jacksonfans, Taubefanet som brände ner Sjösala , Morrissey och Darin mfl. Om inte Strage var en profilierad skribent innan, så har han i alla fall blivit det efter. 2008 fick han Stora Journalistpriset för sin Youtubelista på DN om de mest utmärkande musikklippen. Har han fått egna fans på kuppen?

– Jag har inte ens tänkt på det förut. Det finns ingen fanclub om mig, det är inte på den nivån. Jag är inte ens hälften så känd som säg Alex Schulman, alls. Jag är mer en C-kändis. Men om man bryr sig om musikjournalistik och till och med kulturjournalistik till och med så är jag nog ett känt namn. Men den ”berömmelse” vi får som skribenter är ju puttig i jämförelse med den som en popstjärna får, det går ju inte ens att jämföra, säger Fredrik Strage.

Hans nya bok, Text, är en samling av 20 års skrivande. Några av kapitelnamnen beskriver bäst Fredriks kärnämnen:  Idoler, Hiphop & Soul, Skräck, Gulliga djur, Goth & blandat, Döden. Men mest framkommer en bild av honom som den inbitna nörden, som alltid känts väldigt medvetet.

– Framförallt de senaste åren, det är ju lite självförvållat. Jag hade inte alls lika nördig image under 90-talet tror jag. Det var när jag fick glasögon runt 2001. Sen skrev jag en text för Belinda Olssons bok De Missanpassande. Hon ringde och frågade om jag ville skriva en text om hur det var att vara nörd i skolan. Jag tog nästan illa upp för jag hade inte betraktat mig själv som speciellt nördig. Sen gick jag igenom gamla dagboksanteckningar och hittade helt tragiska episoder som att jag skrev en uppsats i Svenska om den sötaste tjejen i klassen, att jag inte blev bjuden på hennes fest och sådant. Jag hade nästan förträngt allt det här. Men det är en sak att vara nördig och det är en sak att vara hårt mobbad, och det var jag faktiskt inte.

Han skruvar på sig. Egentligen skulle man bara kunna fråga en fråga, och Fredrik skulle fortsätta prata, byta spår, och ändå återkomma till ursprunget. Han fortsätter:

– Det finns ett annat ord – geek. Jag träffade en gång en amerikansk tjej, som sa till mig, och det här var 1990, Fredrik you’re not a nerd, you’re a geek. Geek är lite lättare. Nerd, då måste man vara med i matteklubben, bygga modellflygplan och vara socialt missanpassad. Och jag tycker ändå inte att jag riktigt är det, eller jag kanske är det, men då är alla mina vänner det också. 

Om vi pratar 00-talet har ändå nörden upphöjts till att vara cool.

– Du tycker att nörden har ansetts cool det här decenniet, jo, det går att se det på det sättet, å andra sidan var 90-talet mer ett nörddecennium. Jarvis Cocker till exempel, i Pulp, han var ju en sexsymbol då. Och han ser ju ut som en mattevikarie. Jättetjocka glasögon, men han var ju verkligen het. Tarantino var skitstor, Bill Gates var en av världens mest framstående män. Det här decenniet tycker jag mer har handlat om klassisk skönhet och brunbrända muskler. Modejournalistiken har varit väldigt viktig. Om man bortser från de hippa människorna som skrivit om Brideshead Revisited-looken och sånt, så har det mesta handlat om att se ut som Uffe Ekberg i Ace of Base. Estetiskt sätt tycker jag inte att den nördiga looken har varit så cool det här decenniet. Men det har ju pratats väldigt mycket om det, mycket mer än på 90-talet, men då var det så självklart. Det var ingen som ens sa att Jarvis Cocker var nördig. 

Kan nörderiet bli för mycket ibland? Du har bland annat skrivit att du sågat loss en bit från ditt köksbord när du flyttade, med Atari Teenage Riots autografer på.

Från väggen ja, jo det kanske var att gå för långt. Men jag ville ha med autografen när vi flyttade. Jag trodde ju först att det skulle höja värdet på lägenheten när vi flyttade men mäklaren förklarade för mig att det finns verkligen inga spekulanter på Östermalm som letar efter tvåor som bryr sig om Atari Teenage Riot, inga. 

Sen har du också gratisjobbat? Du intervjuade skaparna av South Park.

Ja, för Rodeo, för jag ville träffa dem. Jag ville träffa dem till varje pris, och jag är glad att jag fick tag i en tidning som lät mig jobba för dem, annars hade jag stått i lobbyn på hotellet med mina prylar som jag ville ha signerade. Fast när det gäller South Park, det är ett extremfall. De har knappt varit i Europa, det har aldrig hänt och kommer aldrig hända igen att Trey Parker och Matt Stone är i Stockholm. Det var självklart att jag skulle ha en autograf på min stora Cartman-hjälm.

Mycket Fredrik Strage gör känns nästan planerat, nästan uppgjort, och allt som ofta hand i hand med bilden av honom. Som när han friade till sin nuvarande fru, Linda Leopold, i norska Skavlan, på uppmaning av Robbie Williams. 

– Det var helt galet. Jag tackade precis nej till att vara med i Skavlan och prata om det. Anledningen till att jag gjorde det var att jag befann mig i Norge i en norsk talkshow, jag kunde inte tänka mig något sjukare sätt att fria på, hon skulle inte ens se det. Jag hade ingen aning om att det där programmet skulle visas i Sverige och definitivt inte att han skulle bli så poppis här i Sverige. I efterhand känns det lite halvsunkigt.

http://www.youtube.com/watch?v=OE8Fkm4d2Ic

Hänger du mycket med popstjärnor?

Jag har faktiskt bara blivit vän med en popstjärna som jag skrivit om. Hans grejer recenserar jag inte, och jag undviker att bli kompis med artister som jag gillar väldigt mycket. Och ibland har det varit nära. Till exempelvis bandet Pascal, de tycker jag verkligen är skitbra. Och de har jag träffat ganska mycket de senaste åren. Jag blev bjuden på nån sorts glöggfest hos Isak i Pascal för ett år sedan, och bestämde mig faktiskt för att inte gå för jag vill fortsätta att recensera Pascal. Men antar att jag egentligen inte kan det. Han blev magsjuk förra sommaren när de spelade i Uppsala och det slutade med att jag körde deras turnébuss hem till Stockholm. Hjälpte de att bära sina grejer, jag blev roddare helt plötsligt, turnéledarfredrik. 

Det är dags att gå. Vi följer med Fredrik till Hornstrull Strand, där han har blivit ditbjuden att spela skivor, från 17 till 20 under fredagskvällen. Senare ska P3 Live köra direktsändning med ett gäng artister.

– Jag betalar tillbaka en tjänst, säger han och tar sin kasse med skivor.

På dörren finns en skylt med texten ”Förfest med Fredrik Strage”. Lokalen är vid denna tidpunkt helt folktom.

– Haha, här ser man hur många som vill ”förfesta med Fredrik Strage” egentligen. Vilket dragplåster. Kolla, det är knappt en människa här, säger han och sätter på en skiva med Skriet. Vi sätter oss vid ett bord. Efter en stund sätter sig ett stort gäng vid ett bord längre bort. Fredrik sneglar över axeln och säger ”Är det Maskinen som sitter där borta? Jag måste hälsa”.

– Hej, hur är läget? Jag gillade er senaste skiva, säger han.

Och idolen blottar sitt fanjag igen.