J-Dilla

»Kanske behövs det en hemstad som inte bryr sig för att man ska kunna skapa det självständiga mästerverket«. Fredrik Thorén har skrivit ett långt kärleksbrev till den framlidne Detroitsonen J Dilla och hans magnum opus – albumet Donuts.

I den ambitiösa podden Snap Judgmentberättar Jeff Bubeck, en skivbutiksägare i Detroit, om hur han kom över J Dillas skivsamling. Han betalade hyran för ett förråd, fylld med lådor. Där rymdes tusentals jazzskivor och personliga kassettband med ofärdiga beats. På några brev som finns bland skivorna läser han namnet James Yancey. Han googlar och hittar J Dilla:s wikipedia-sida. Det visar sig att Dillas familj är utfattig och att barnen går på social security efter att familjen har betalat hans sjukhusräkningar.

Några radioscener fram beskriver Jeff Bubeck när J Dillas mamma, Maureen Yancey, som fortfarande bor i samma kvarter i Detroit, får se förrådet. »There was silence for a few minutes. In that moment, it was like she’s seen him again«, säger Jeff. Han ger allt material till Maureen och konstaterar att han lätt hade kunnat sälja varje enskild kassett på eBay för tusentals dollar.

Tidigare i år publicerade Sonic artistintervjuer med Big Sean, Danny Brown och Black Milk. Alla kommer från den forna motorstaden Detroit. Det är tre artister som är spretiga om man ska hitta musikaliska likheter, men de gillar alla Jay Dee. Och hur kan man inte? J Dilla gick i Detroits fotspår och sammanfogade dess historia av housemusik, hiphop och soul, för att nämna några genrer.

Historien om Detroit har skrivits förut, en stad som J Dillas mamma i dag beskriver som en »warzone«.

Musiken har alltid fungerat som en lokal historia för stadens kreativa, den har utgjort ett hölje av vad folk inspirerats av. Intervjuerna i Sonic ger bilden av att det fortfarande finns en autonom, kreativ generation musikskapare i staden, trots att den är rejält naggad i kanten. Men alla i den får på olika sätt inspiration från Dilla.

Men hur? I Detroit har befolkningen minskat från 950 000 till runt 700 000 på fjorton år. På 50-talet var det en av USA:s framtidsstäder med sin bilindustri och sedermera sitt Motown som grundades 1959. Då var det en av de största städerna med över en och en halv miljon i befolkningsmängd. För ett år sedan gick Detroit i konkurs, något jag inte ens trodde en stad kunde göra.

När J Dilla låg sjuk i lupus, en sjukdom där immunförsvaret attackerar kroppens egna vävnader, komponerade han sitt magnum opus – albumet Donuts – döpt efter sitt favoritsnack.

Bokserien 33 1/3, som utgörs av biografier om specifika album, släppte i våras en bok om Donuts av skribenten Jordan Ferguson. J Dilla älskar sin stad över allt annat men redan 1999 säger han till journalister att »it’s hard in the D ’cause you gotta come with a commercial-ass single to get played or get noticed, or you gotta be hard as hell and talk about killing somebody«.

Kanske behövs det en hemstad som inte riktigt bryr sig om ens musik för att kunna skapa det självständiga mästerverket. Att, som producenten House Shoes berättar i Donuts (när han beskriver Detroits i hans ögon icke-existerande hiphopscen på 90- och 00-talet) »having to fucking fight for the respect of your city«.

Maureen Yancey menar att Detroit inte omfamnar en. »Maybe it’s because we have so many people here that are talented, that we take them for granted«. J Dilla är i alla fall en artist som, om han inte hade respekt från musikkollektivet när han levde, har det nu.

Det är svårt att förklara ett Dilla-beat. Men om man tänker sig en skivsamling med gammal soul, jazz-sessioner, rock-epos och »rap-UH!:n« som kantstöts, kvaddas och pånyttföds är man nära.

Trots att både Pharrell Williams och Kanye West, världens då största producenter när Donuts släpptes i februari 2006, tackar honom i skivans konvolut är det i de kreativa undergroundkretsarna (som just Danny Brown och Black Milk kommer från) som J Dilla är uppskattad på riktigt. 2002 var han kontrakterad till majorbolaget MCA och i en position där han kunde göra exakt vad han ville med sin musik.