Jenny Wilson
This is the land
where the raging storm blew me strong
Where the ruthlessness turned the tears to sparkle
This is where my eyes became searchlights
With a tremendous range
– Det finns en låt på Blazing II som heter Beyond that Wasteland som börjar med en enda lång ton, sen så kommer den igång med basgång och handklapp. Den inspirerade mig att skriva en dikt.
Jenny Wilson har precis bjudit på kaffe. Det är ett tag kvar innan planet till Köpenhamn avgår från Arlanda. Hon är klädd i en grå kappa, antilophornsfärgade byxor och har samma blåa ögonskugga som på omslaget till hennes nya skiva Blazing. Om hon är trött så syns det inte. Innan vi åkte taxin från TV-huset på Gärdet i Stockholm till Terminal 5 har hon gjort en intervju för Gomorron Sverige. I Köpenhamn väntar fler intervjuer och en musikvideoinspelning. För några veckor sedan var hon på Island och spelade in en kortfilm baserad på dikten hon skrev efter Beyond that Wasteland. Dikten heter ”The undeniable wind” och inleder Blazing – en av årets bästa skivor – som är delvis inspelad under en cellgiftsbehandling.
Om hon har problem att prata om det så visar hon det inte på något sätt. När jag fick beskedet, säger hon. Utan att darra på läppen eller smaka på ordet före. När jag fick beskedet.
– Det var helt oplanerat med en dubbelskiva från början, berättar hon. Vi höll på att spela in Blazing 1, sen hade vi en stundande turné framför oss och det kanske är kul och ska vi hinna göra det så måste vi göra det i nästa vecka! Kan alla?
– Sen dröjde det bara någon vecka och så fick jag cancerbeskedet. Och då kände jag lite, va fan ska jag med de här inspelningarna till nu då? Det här blev ju helt inaktuellt. Jag vet inte hur min närmsta framtid ser ut så jag blev lite sådär… äh vafan, säger Jenny Wilson och rycker på axlarna.
Det är bara Jenny Wilson av Sveriges popartistelit som kan prata på det här sättet. Att betrakta livet från hur det verkligen ser ut, och inte ha en färdigkonstruerad mall på exakt hur ens liv ska vara och hur man ska leva det: att det kan ta oväntade vändningar, ibland slå knut på sig självt. Att det ibland går dåligt och ibland spikrakt uppåt. Att hålla huvudet över ytan och inte gömma sig under täcket. Kanske ligger det i hennes persona – i svårigheten att acceptera en fem månader lång behandling i en konstnärssjäl och kreativitet som alltid gör exakt vad den själv vill när den vill det. Utan att någon eller något ska hindra den.
Som sjuttonåring hoppade hon av den humanistiska linjen på gymnasiet i Sölvesborgs kommun, Blekinge, där hon växte upp. Hon kom in på skrivarlinjen på Skurups folkhögskola, men hoppade av. Hon flyttade till Malmö, och tillsammans med pojkvännen Karl-Jonas, Per Lager och systern Sara bildade hon bandet First Floor Power. Hon flyttade till Stockholm, läste illustration och grafisk design på Konstfack, men hoppade av. Musiken blev viktigare.
Spontant får man känslan av att du är okoncentrerad, men det kanske bottnar i att du vill göra så mycket?
– Det bottnar nog i dels en obstinat sida av mig, eller har funnits. Jag måste förstå varför jag ska göra det, jag måste förstå varför jag ska räkna matte. Det kanske jag förstår nu, det kanske inte var så smart att jag vägrade lära mig det. Men jag har nog alltid haft ett väldigt starkt självförtroende. Sedan jag hittade musiken har jag känt mig hemma, säger hon medans taxin rullar in på Arlanda.
Bandet First Floor Power var under tidigt 00-tal en av pelarna i den svenska indiepoprörelsen, och ett exempel på hur spretig och intellektuell den kunde vara. En Konstfackskurs utan lärare, där exakt alla instrument, oavsett musikhistorisk förknippelse, var tillåtna och snarare en förutsättning. Musiken var ett kall, en strid mot musiketablissemanget med listettor och det viktigaste i världen, vilket personligt skildrades i dokumentären Det är svårt att le med en svart tand i munnen från 2000. I samma veva fick Jenny sitt första barn som 25-åring.
Hon solodebuterade 2005 med Love is Youth, vann Årets pop på P3-guldgalan och släppte fyra år senare den mer souliga skivan Hardships. Dubbelskivan Blazing som precis släppts, är en remixad och omarbetad version av Hardships – något fler artister borde ägna sig åt -, där hon samarbetar med Tensta Gospel Choir och producenten och musikern Daniel ”Fagge” Fagerström. De träffades i höstas, efter att Fagge skickat remixer från Hardships. Tensta-inspelningarna låg i en låda.
– Jag skulle skriva musiken till en dansföreställning, I’m not looking back. Koreografen hade bjudit in mig ett år tidigare för att göra det här. Hon ville att jag skulle utgå från Hardships för hon gillade tematiken på den plattan så mycket. Då när jag plötsligt satt här med det här, att jag skulle gå på cellgifter och sådant, precis i samma veva som dansföreställningen skulle bli färdig, så kände jag ”gud, jag vet inte om jag vill göra det här själv. Jag vet inte om jag vågar ta ett sånt stort ansvar”.
– Så då bjöd jag in Fagge, och det visade sig att vi jobbade så bra ihop. Vi spelade in den musiken väldigt snabbt, på några veckor bara. Så kom jag på Tensta-inspelningarna.
Hur kom du i kontakt med Tensta Gospel Choir?
– Jag hade gått i tankar med att jag verkligen ville jobba med en kör. Jag googlade, och hade hört att de var sköna. Jag har aldrig varit intresserad av att göra gospelmusik. Jag var intresserad av att jobba med någon som har gospel-kvalitén i rösten, men som ville göra något mera. Det är lätt att säga att jag gjort en gospelskiva, det säger jag själv, men det är ju inte det. Det är ju något annat.
Men jag tänker att du har och har haft ett starkt förhållande till gospel. Du har alltid lekt med soul och r&b.
– Ha, jo. Och egentligen har jag inte det. Jag har haft rätt svårt för all form av kyrklig musik och så. Men samtidigt så har jag länge hyst en fascination för Nina Simone, och hon är ju verkligen kyrkan sådär. Men hon vävde ihop alla världarna. Klassisk musik med jazz, med blues, med gospel, med slavsånger. Jag tror att jag någonstans genom henne letts in på den svarta musikhistorien. Jag har lyssnat rätt lite på soul.
Så det är Nina Simone som var ingången till dig?
– Ja, ända sedan jag gick solo. Jag vet att jag tänkte att när jag släppte Love and Youth-skivan skulle jag leva som Nina Simone tänkte jag, så ba uuh, jag kan ju inte spela piano riktigt, skrattar Jenny Wilson.
– Jag kan inspireras av alla möjliga saker. Philip Glass, Buraka Som Sistema, mycket olika sorts musik men sen så betyder inte det att det måste höras.
Det känns som att du alltid vill gå vidare, du tar in influenserna men vill ta ett steg till. Du har även sagt att du inte lyssnar på dina egna skivor någonting.
– Nä, det tror jag inte någon artist egentligen gör. Att gå vidare, det stämmer, det stämmer jättemycket. Då kan man tycka varför ger hon ut en skiva med samma låtar en gång till då? Men jag tycker det är så spännande med fördjupning. Att associera vidare själv. Jag minns så himla tydligt när jag fick några av de första remixarna på skivan. Det var så himla härligt, de var så långt ifrån min egen musik. Jag är lite fan av vansinniga idéer, hopplösa idéer.
– Jag är sugen på att göra något helt annat till min nästa skiva. Jag har demos och jag har skrivit mycket material som är inspelat men inte färdigt. Och jag har börjat träda in i den världen som jag tror det kommer att hamna i. Men jag kan inte sätta några ord på det.
Du har ju just avslutat behandlingen, hur känns det nu?
– Jag är jättesugen på att jobba. Eller jag vet inte om det känns som att jobba, det känns som en så stor del av mig att få göra det här och prata om det. Framförallt att få spela ska bli jättekul, en belöning. Jag har inte riktigt haft orken att gå till min studio varje dag.
Var det viktigt att hålla på med någonting när du var sjukskriven?
– Ja, det var det. Hjärnan går ju i full spinn hela tiden och även om jag inte varit så aktiv som jag brukar vara så är jag alltid i den världen. Samtidigt har jag tyckt att det har varit skönt att få någonting annat. Det låter jättekonstigt, vem vill ha ett cancerbesked? Men ibland är det rätt så häftigt att få åka med på sådana här resor. Man kan få så himla skarp blick av det. Både fantastiska stora saker och fruktansvärda stora saker. Jag är inte rädd av mig.