Jens Lekman – An Argument with Myself

Det finns en kategori artister och band som har bättre musiksmak än vad de vågar producera. Jens Lekman är på gränsen att falla under den kategorin med sin nya ep. Efter att just ha avslutat en fantastisk vecka som gästredaktör på Musikguiden med allt från Part time punks, poesi till gamla Low- och Randy Newman-singlar under den slående rubriken ”Jens spelar musik för alla som någon gång varit olyckligt kära”, blir hans egen nya ep – efter fyra års tystnad – rätt blähä. Singeln An argument with myself är lite för mycket av allting, Waiting for Kirsten är fin och smart men rätt platt, New Directions är en potentiell radiohit men inte så mycket mer. För det är ju inte hitsinglarna som Jens är bäst på: det är hans smak. Hans val att göra en cover på Arthur Russels allra mest utlämnande stycken A little lost till exempel. Eller hans återkommande sommarmixtapes som brukar släppas runt vårkanten – ett ändlöst karibiskt party kryddat med allt från funk, The Embassy till afrobeat.

Egentligen borde jag älska An argument with myself, trots att jag aldrig varit i Australien: på Jens Lekmans blogg ”smalltalk” – en väldigt simpel och på det sättet stilfull historia som ser som ungefär som en hemsida från Internets begynnelse – har han bildsatt varje låt med en karta, ”So you know where the songs… are.”

Men det enda som finns kvar som är hans riktigt egna, är hans fallenhet och besatthet kring platser och minnen, och hans fina lek med ord, meningar och människor. Och jag vill gärna att Jens Lekman ska bli relevant igen – att han vågar experimentera igen. Om då bara lite, som när hans stämma om att känna sig lite vilsen i kärleken ljöd ut från mitt fönster i Gamlestan för en massa år sedan.