Joe Goddard – Electric Lines

Tidigare i år dog Ikutaro Kalehashi som stod bakom Rolands 808-trummaskinen. Trummaskinen – vars värde för de tidiga hiphop, techno och housescenerna inte kan underskattas – ägs även av Joe Goddard. Enligt Guardian har han femton synthar i vardagsrummet.

För att liksom exemplifiera Joe Goddards synthnörderi spelade han tillsammans med Hot Chip, Caribou, Junior Boys och några fler in en minst sagt experimentell, ambient och konstig hyllning till en liten, amerikansk kompositör vid namn Frank McCarthy som 1973 skapade verket »Tactus Tempus« på tidiga synthar.

En hyllningsskiva till retroelectron låg alltså latent. Goddard tar sats i vad som en gång formade honom att välja keyboard som instrument i Hot Chip: den elektroniska synthpop, house, disco och funk som han växte upp med. Men också den klubbvärld som han sedan nollnolltalet varit med och själv skapat tillsammans med just Hot Chip och under senare år The 2 Bears, Greco Roman eller som Joe Goddard, med konserter som å ena sidan bubblade av svulstig popmusik och å andra sidan med pulserande houseslingor. Han var med och cementerade den elektroniska musikens status.

»Electric Lines« är alltså på många sätt en retrospektiv syn på dansmusikens historia, även om – som alltid med Goddard – det ofta landar i samtiden ändå. Det blir högtflygande tropical house i »Ordinary Madness« tillsammans med brittiska vokalisten SLO, acid house i »Lasers« och ännu mer utflippad nittiotalshouse i »Funk You Up«. Det blir åttiotalselectro i »Truth is Light«, gospelhouse i »Home« och i titelspåret gästar Hot Chips Alexis Taylor. I »Human Heart« gestaltas Daft Punk-iga robotröster. »Music is the Answer« är »Electric Lines« höjdpunkt. Mixen på en av housemusikens främsta låtar av Danny Tenaglia får här en helt ny, spöklik skrud.

Albumet är också ett trendbrott i en dansmusikvärld som, precis som hiphopen, saktat ner och gottar sig i gothdepp och det dunkla. Det får mig att tänka på samlingen som Goddards DJ-kollektiv Greco Roman släppte för några år sedan med den ytterst passande titeln »We Make Colorful Music Because We Dance in the Dark«.

»Electric Lines« är nu något spretig för att fungera som en helhet. Även om jag uppskattar greppet att koppla gammal dansmusik till ny borde Joe Goddard kanske ha släppt på tyglarna ännu mer. När singeln »Music is the Answer« släpptes beskrev han själv uppkomsten till låten på Twitter. Han ville »follow my intuition and instincts rather than ironing out the soul«. En väldigt bra definition på dansmusik som borde ha genomförts med större konsekvens.