Kanye West

Kanye West:

Det är kul att skämta om världens största ego som aldrig ler, är dödsallvarlig och tar allt som en kränkning. Vi skrattar åt South Park-avsnittet när han vill ha fish dick, vi skrattar åt internet-memes, vi skrattar åt att han vill bli president, att han kallar sig geni. Men skrattet börjar ta över Kanye Wests enorma påverkan på hiphopen.

I bokserien 33/3 från förlaget Bloomsbury Publishing som släpper små, snygga böcker om specifika album i musikhistorien – från Beat Happening till Dusty Springfield – kom i fjol en bok om Kanye Wests album My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Men det borde egentligen skrivas en om 808s & Heartbreak, 2008 års fullständigt genrekorsande album vars tunga produktion ekar idag i Young Thug och Future. Jag minns hur fullständigt nyskapande och suggestivt albumet kändes när det släpptes vintern 2008 och dess spruckna kärleksrader karvades in med fabriksekande syntar. Många trodde han hade blivit galen. Men där andra rappare har hiphopen i sitt snabba flow eller turntablen har Kanye West den i huvudet. Eller som han själv sagt: “Even if I’m harmonizing, it’s still from a nigga perspective.” Idag har vi fler storsäljande rappare eller R&B-sångaren The Weeknd som gärna spelar på utlämnande känslor snarare än skryt om dyra bilar. Det var Kanye som delvis startade det. Det är lätt att glömma i floden av kassa samarbeten han gjort på bortglömda singlar genom åren. Men hans album är något annat. De är monument i historien om rap på 2000-talet. Eller så kan de beskrivas med ett ord han gärna själv använder – genialiska.