Karl Jonas Winqvist

Sveriges radios podcast om svensk nöjeshistoria, ”Snedtänkt”, hade för en tid sedan ett program om filmens grovarbetare: de som liksom inte var stjärnorna på affischerna och namnet på allas läppar. Grovjobbarna i eftertexterna. Som publiken inte var på namnbasis med, men som i branschen var välkända.Om ett liknande program skulle göras om svenskt musikliv hade Karl-Jonas Winqvist nämnts. 

Han är studiomusiker, bandmedlem och soloartist, producent, musikdetektiv,konsertarrangör, ger ut sina egna och andras album på egna labeln Sing a Song Fighter, hörs i P2:s Kalejdoskop och jobbar samtidigt som verksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus.

– Om man gör mycket olika saker kanske det är svårt för folk att få en klar och tydlig bild. Jag har liksom inte fokuserat på en och samma grej. Jag har heller ingen egen studio som bygger sitt eget namn, säger Karl-Jonas över en lunch i Gubbängen i Stockholm där han bor. Han är eftertänksam och har inte alltid svar på tal. Jag får luska ur honom att han bland annat producerat Iiris Viljanen och Vasas flora och fauna.

– Jag har varit blyg för att titulera mig som producent. Jag ser mig som medproducent, att göra musik med artisten i samspråk. 

Han föddes i Skåne men fosterhemsplacerades i det lilla samhället Agunnaryd i Småland när han var sju år. Mamman hade dött i leukemi och pappan ”tappade fotfästet”.

– Att bli frånryckt sin trygga punkt i livet gör ju saker med dig, oavsett hur stark och stabil du är. Det konstiga är att jag aldrig som barn blev erbjuden psykologsamtal om hur jag mådde. Inte en enda gång. Det är väl ganska otänkbart idag, men så var det i alla fall i början på 80-talet inne i de småländska skogarna, säger han.

Han blev tidigt intresserad av musik, men visste inte hur man spelade eller hur man skulle träffa folk som visste. Han flyttade till Malmö och bildade 1997 bandet First floor power tillsammans med systrarna Sara och Jenny Wilson. ”Musik ska byggas utav glädje” sjöng Lill Lindfors lite hurtigt, men att försöka överleva på musik har alltid varit motigt. KarlJonas, som fyller femtio i år, har haft en uppsjö extrajobb.

– Jag har varit torvplockare, tvättat hotelllakan, personlig assistent, telefonförsäljare – men inte klarat mer än en dag – tidningsbud, biografvaktmästare, jobbat i butiker och varit statist i Wallander-filmen ”Mördare utan ansikte” bland annat, säger han.

När han flyttade från Malmö till Stockholm i början av 2000-talet gjorde han sin första soloskiva under namnet Blood Music och upptäckte att han saknade mötet med andra musiker.

– De första åren med First Floor Power var vi i vår egen bubbla. Vi gjorde allt själva. När jag flyttade var jag i behov av hjälp för att färdigställa skivan. Det var en ögonöppnare. Jag älskar mötet med andra musiker. Och att det inte heller är så trångsynt, som ”jag och min musik” utan att ”om du hjälper mig så hjälper jag dig”.

– Sen stannade det lite där. Jag blev sjuk och låg på sjukhus. I samband med att jag startade mitt lilla skivbolag – Sing a song fighter – kände jag att jag bara ville följa impulsen. Då blir det hit och dit. Det kanske är en rastlöshet, men framförallt gillar jag att testa olika saker. 

Anledningen till att han befann sig på sjukhus var att han i 25-årsåldern tvingades genomgå en rad operationer för aneurysm – åderbråck i hjärnan. Han berättar att han i samband med hjärnoperationerna blev mer på det klara med att musik var det han ville syssla 

med. Hans skivbolags namn kom också till under ett möte på sjukhuset.– Jag pratade med en äldre herre som låg på samma avdelning som jag för nyopererade. Han var så intresserad av vilken musik jag spelade och undrade: Vad är det här ”sing-songwritermusik”? När vi sa hejdå några dagar senare sa han: Jag vet vad du spelar, det är sing a song fighter!

Karl-Jonas Winqvist söker sig ständigt till nya projekt och samarbeten. Tidigare i år släppte han skivan ”Yaral Sa Doom” under namnet Wau Wau Collectif – ett resultat av en tre månader lång resa till Senegal 2018. Utan franskakunskaper på sin första längre resa själv, kände han sig som ett ”darrande löv” när han jammade med lokala musiker och bestämde sig för att spela in.

– Sen åkte jag hem och så blev det till att skicka filer till varandra i över ett år, säger KarlJonas. Det är lätt att göra fel även om man har de bästa intentionerna. Eftersom jag var där själv var jag oerhört beroende av dem. Jag kunde inte språket eller hade något överläge. 

Det kändes viktigt att när musiken skapades där skulle den göras på deras språk.Skivan – med prunkande, svävande jazz och dub fick höga betyg både i svensk press och amerikanska musiktidningen Pitchfork. En låt, ”Mouhamodou Lo and His Children”, kom till av en slump. Karl-Jonas satt i en taxi och hade glömt plånboken. Chauffören var från Senegal och de bestämde att de skulle mötas upp i studion dagen efter så han kunde betala tillbaka.

– När han kom dit spelade jag upp skivan och frågade: skulle du vilja vara med? Jag kände att han hörde hemma i hela historien. Så han kom tillbaka med sina barn och så sjöng de in låten.

Ett av de första släppen på sitt egna skivbolag blev en bortglömd malisk skiva av musikläraren Idrissa Soumauro, inspelad 1978 på en skola för blinda. Winqvist började musikarkeologiskt kontakta musikerna för att undersöka om mastertejpen fanns kvar.

– Som en riktig musiknörd blev jag upprörd. Varför ges den här inte ut på nytt? Så jag började luska mer och mer hur man skulle gå tillväga för att få det att hända. Det blev många sena nätter, säger han och beskriver skivan som en ”hejdlös, vild inspelning” och fick under detektivarbetet reda på att det var duon Amadou & Mariams första inspelning.

– Då blev det ännu finare. De gånger jag har spelat den skivan ute och märkt folk höra vissa av de där sångerna märker man att det slår an något, menar han entusiastiskt. Idag kallar han sig för musikaktivist:

– Vad allt jag ger ut har gemensamt är artister med humanistiska värderingar. De som sparkar neråt kommer aldrig ges ut på mitt skivbolag. Inte heller de som bara bryr sig om sin egen karriär eller liv. Jag är inte djupt kunnig inom politik, men skivbolaget och allt jag sysslar med har en röd färg.

Ålder: Fyller 50 i år. 

Familj: Johanna Biling (konstnär och konsertarrangör bland annat), barnen Julian och Matti. 

Yrke: Musiker/ producent, radiomakare (”Kalejdoskop” för SR P2), verksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus. 

Aktuell: Släpper proggmusikern Torkel Rasmussens nya skiva i september. Nytt album med Blood Music. Arbetar på ny skiva med Wau Wau Collectif och Emma & KJ. Ska producera James Yorkstons nya album.

Karl Jonas om…

… att arbeta med First aid kit:
– Det kom sig av att jag träffade dem här i området. De är uppvuxna i Tallkrogen. Sen spelade de förband till First floor power några gånger. De sjunger på typ sju låtar på en av mina Blood music-skivor. 

… musikaktivismen på sitt skivbolag:
– Det är fler projekt på mitt skivbolag som går med förlust än med vinst. Men det är så det måste vara. Det jag engagerat mig mest med genom musik är mot rasism. Haft många insamlingskvällar på min klubb där vi samlat in pengar till UNHCR. Det har varit underbart eftersom jag har kunnat fråga mina favoritartister om de har velat komma och spela. Som Jens Lekman, Daniel Norgren, Alice Boman, Mariam the Believer eller Frida Hyvönen.

… sin musikmani:
– När jag började frilansa på programmet ”Kalejdoskop” i P2 så fick jag ett legitimt skäl att sitta och lyssna på någon skum inspelning mitt i natten. Då kunde jag ändå försvara det med att ”jag gör det här i mitt jobb”. Det programmet handlar om att leta och upptäcka musik. Och det har jag aldrig tröttnat på, jag tycker det fortfarande är jättespännande.