Kate Bush – Directors Cut

Det finns de som säger att popmusik alltid går i cykler. Att det – likt mode, matkultur och andra trender – alltid handlar om musikaliska uttryck som går igen för att tiden är mogen.

Det kan stämma för många saker men inte för Kate Bush. Hennes sammanfogning av konst och kreationer och alla tänkbara instrument har varit en källa till inspiration under både 70-talets lekfullhet och samtidens okommenterade Tumblr-gifbloggande. Det är inte konstigt att det nyligen anordnades en klubbkväll i hennes ära. Oavsett om det är en kroppsstrumpa och cello i en musikvideo eller en hög oktav så är Bushs experimenterande med fraser och scenografi en hel vetenskap. Så även här.

Director’s Cut är en omarbetning och sammanfogning av hennes album The Sensual World och The Red Shoes – ungefär som Jenny Wilson gav sig på tidigare i år. Låtarna byter namn, några spelas in igen. Gör om, gör rätt tänker Kate Bush och gör något som fler popartister borde ägna sig åt: perfektion. Att göra ett fantastiskt album av ett fantastiskt album. Popmusiken och Kate Bush i synnerhet är ett enda pågående konstprojekt likt Sagrada Família som aldrig, aldrig blir färdigt och ständigt byggs på. Valde hon albumen för de är mest färgade av sin samtid? Med tre år emellan släppen låter de båda som Nick Cave kontra Enya dansandes på vattenringar med en gotisk nittiotals-Madonna.

Och när Kate Bush sjunger om ensamhet versus datorer i Deeper Understanding och gör Moments of Pleasure till en tidlös pianoballad kan jag leva med några förlegade porrgitarrslingor. Som flagnande färg på ett hus som bara blir högre och högre.