King Krule – The Ooz

I årets säsongspremiär av Saturday Night Live fanns en fantastiskt rolig sketch om woke, alltså politisk medvetenhet. Förklädd som en reklamfilm för Levi’s nya jeans Levi Woke som är »sizeless, style-neutral, gender non-conforming denim for a generation that defies labels« skojar den med oss millenials och vår postmoderna syn på allting. Alla är unika, jag är ingen storlek eller stil – ingen ska definiera mig! – skriks det ut. »Levi Woke are size me. They fit every body, because they fit nobody.«

Vår musik ser också ut så. Inget personifierar den mer än King Krule: efter att ha figurerat under flera olika namn valde han ett som är en sammanslagning av en Elvis Presley-film och TV-spelet Donkey Kong. Och jag försöker verkligen förstå honom, speciellt vilken roll han spelar i en samtidsmusik som tog det bästa från nittiotalet – kreativiteten och dess musikaliska mod – och skapade något nytt. Men jag hör så förvånansvärt lite nytt.

»The OOZ« landar i någon form av gränsland mellan acid jazz, Portisheads skiva »Dummy«, new wave och Marilyn Manson-rock. Det är övervägande bra – »Bermondsey Bosom (Right)«, »Logos«, »Sublunary«, »Slush Puppy«, »Biscuit Town«, »Bermondsey Bosom (Left)«, »The Cadet Leaps«, »The Ooz«, »La Lune«, alla är de lounge-jazzpoppiga med tillbakalutande beats och ett regnigt London som förgrund. Hans bästa låt – »Crech One« – har en poetiskt deppig keyboard med jazzy inramning, inte olikt något J Dilla skulle kunna ha hamrat fram. Det blir också extremt fint i »La Lune«, med en skuttande gitarr och en obegriplig text.

Tyvärr får vi inte stanna i den världen. Mellan varven kommer fullständigt vidriga sånger där den tjugotreårige engelsmannen leker Tom Waits fast utan blues, känsla eller estetik, som okontrollerbara anfall. »Emergency Blimp« har ett gitarrstomp som skulle kunna ha varit skrivet av The Strokes, men med en omisskännligt skrikandes King Krule gör att den också skulle ha passat perfekt som ledmotiv till en sån där realityserie om dåliga tatueringar i TV6. »Vidual« och »Half Man Half Shark« önskar jag att jag aldrig utsatt mig för.

Om vi koncenterar oss på vad jag uppfattar som kärnan – King Krules kontextlösa värld som han byggt upp av loungejazz, spansk spokenword och sorgsna rader om förlorade kärlekar och depression – hittar jag ändå fort en dörr där det står »Nödutgång«. Jag har nämligen varit här tidigare, hos ändlösa kreativa skivor genom historien som ville pröva något annorlunda, skapa en smal tunnel som får världen att kännas lite, lite tryggare när allt blir för postmodernt. Och det finns bättre världar att krypa in i.