Kurt Vile, Strand

Jag har alltid varit fascinerad av hur nya generationer upptäcker rockhistorien. Mycket handlar om vad som görs idag: tar en artist inspiration av tradjazz eller nigeriansk 60-talsfunk, uppmärksammar, relaterar det till vår samtid och gör något nytt utav det blir alltid konsekvensen att folk går vidare i sin musikarkeologi – upptäcker liknande genrer och artister. Och där då nigeriansk 60-talsfunk blir lika självklar som alla 40-åriga mäns relation till Oasis och Primal Scream.

Något som alltid är svårt att närma sig – som jag haft problem med fram tills Kurt Vile – är vita, sorgsna män med en akustisk gitarr. Alla med skäggstubb eller långt 70-talshår.

När jag ser Kurt Vile på ett sjukligt varmt och fullpackat Strand tänker jag att exakt just nu börjar en helt ny generation upptäcka Bruce Springsteen, Bob Dylan, Neil Young, Big Star, Cheap Trick och Fleetwood Mac. Och när de hör namnet Kurt tänker de inte på Cobain utan Vile. Hans konsert är magisk, vilket man inte kan säga om Popaganda några tågstationer bort. Bandet är bland det tajtaste jag sett – trots att jag gärna skulle vilja få mer av Kurts släpiga countrysödernröst och mindre trummor – och Kurt Vile är en av de mest intressanta artisterna 00- och 10-talet producerat.

Band som Sonic Youth, Panda Bear, The National, Doves har droppat Vile som inspirationskällor – det är liksom ingen som kan ogilla Kurt Vile utan att framstå som fullständigt världsfrånvänd samtidigt som Vile – likt en bluegrassgitarrist i den ökentäta amerikanska södern som hankar sig fram på små FM-stationer och rykten – både släppt cdr och började synas på utvalda musikbloggar. Guardian skrev tidigare i år att ”anyone who has been near the internet over the past few years will know”, om musikvärldens fullständiga kärleksförklaring till Kurt Vile. Egentligen är det ju inget speciellt idag att bli spridd till Internets alla hörn, men det är inga traditionella remixer eller electro vi talar om här. Det är liksom en fantasifull Tom Petty som försöker att till varje pris utveckla hitlistmusikens kanske första gitarrsound.

När Kent började göra Depeche Mode-synt sa de att ”det finns inga melodier kvar”. Jag tror bandet menade att de inte hade något kvar att säga. Kurt Vile har med sin stundtals dystopiskt vackra höstgitarrmelodier på alla vis förtjänat kärleken runtomkring sig. Och på scenen sitter han – vi, packade som sillar – och maler ut låtar som ”It’s Alright” och ”Jesus fever” i massiva ljudvallar och low fidelity-kontext. Det är bedövande vackert och det var länge sedan en man med långt svajjigt hår och gitarr har låtit så rätt.