Lana Del Rey – Honeymoon

9/10

När Lana Del Rey kom fram som popstjärna 2012 regnade det mycket av vad vi idag kallar för näthat. Både musiketablissemanget och benhårda indiefolk tyckte hennes image var en kommersialiserad konstprodukt, eller något i den stilen, en kritik Lana Del Rey istället iklädde sig som en ny, svindyr kappa och blev sin generations mest stilfulla noir-romantiker.

Hennes poplåtar har ofta fungerat som Bob Dylans: de görs bäst i egensinniga covers som behåller den dynamiska kärnan, budskapet och andemeningen (i del Reys på grund minimalismen). Idag motsvaras det med remixer. En uppsjö av spöklika housemixar har lindat in Reys sorgliga, ärrade stämma, men de blir fullkomligt onödiga med Honeymoon – Lanas kanske mest sorgliga Bergmanslika verk hittills. Den är som om man skulle spela gruppen Girls på 33 rpm. Sporrande kaliforniska gitarrer, jazz och en röst som ekar mot väggarna i en fantastisk produktion och en värld som är hypnotiskt vacker i sin melankoli.

Ingen remix kan slå på samma kärleksnerv som Lana gör här. Trots albumets många passningar till rockhistorien – en Hotel California-referens, Nina Simone-cover, Bowie-textrader – behöver hon inte förlita sig på musikhistorien (hon har tidigare gjort covers på bland annat Leonard Cohen och Lee Hazlewood). Honeymoon har så många dimensioner, lager och beröringspunkter att det på sin egen hand mycket väl kan bli en framtida klassiker. En nästintill perfekt popskiva som förvandlar näthat till popmusik om utanförskap, för romantiker som finner styrkan i mörka stränder och hopplöst grämande.