Le1f – Riot Boi

8/10

Rappare som Le1f (och Mykki Blanco) kommer inte från hiphopvärlden, utan från New Yorks konst-, performance och klubbscen. Le1f är bland annat utbildad dansare. Det ger dem en viss unik touch i en rapvärld som snabbt spottar ur sig unga, ofta strömlinjeformade talanger. Men i en rapvärld som trots allt tagit till sig den röda tråden i modern musik idag – elektroniska beats – börjar Le1f förlora sin särställning rent produktionsmässigt. De mixtapes han släppt sedan 2012 har alla kombinerat hans konstnärliga gayimage med mörka sirapsdrypande produktioner och mer tunga, snabba klubb-bangers. På hans debutalbum Riot Boi är det precis som tidigare de förstnämnda som är bäst, som lindar in Le1fs excentriska designrap i mörka gränsland. Och det är fortfarande högklassiga produktioner och beats, trots att det snarare är hans image och val av textämnen som nu är hans styrka. Han hoppar mellan smarta textrader om rasism, homofobi, transfobi och transrättigheter, misogyni på ett rakt sätt. En typisk låt kan vara både dödsallvarlig och rå, för att i nästa stund hoppa rakt in en lekfullhet (med ibland jobbiga, blippiga traprap-inslag) som gör hans sånger till skärskådande för vår samtid, utan plakatpolitik. Som konstnär, rätt fri från rappens regler, känns Le1f fri från konventioner, han är öppen, hungrig och pepp. Vilket även syns i hans val av producenter och samarbeten, som Blood Oranges Dev Hynes, Lunice, Evian Christ och Salva. Där alla – inklusive han själv – skapar spöklika häxhouse-beats som utvecklar hiphopen mer än toppnamnen som grävt fram en bortglömd soulsingel.