Magnetic Fields – Filadelfia kyrkan

Jag har inte jämfört medlemmarna i gruppen Rädda Namn och Nytt! med eventet The Magnetic Fields på Filadelfiakyrkan på facebook men det är uppenbart att det är samma personer. Ursäkta att jag knackar försiktigt på en öppen dörr, men folkrocken har en hemsk historia man nästan aldrig pratar om. Här ska humorn rimma, ofta med avsaknad av substans och ord man kommer på medan man framträder, men helst ska den innehålla väldigt många liknelser med Jonathan Richmans andra skiva, där han tolkar barnvisor som Ice Cream Man och Wheels on the bus. Efter tre år på en folkhögskola med tillhörande vislinje vet jag vad jag pratar om. Avsaknaden av motstånd, uppror, försvann någon gång för länge sedan när Pete Seeger drog ur en viss sladd ur en viss förstärkare av en viss annan protestsångare.

Och då har vi inte kommit till det värsta. Den glada countrywiben. Klink. Klink. Klink.

När The Magnetic Fields underplufsilusfiga humor paras med bjuda-på-sig-själv-gladcountry blir det olyssningsbart. När texterna blir gravallvarliga, om saknad, kärlek och livet – blir det värre. Popmusik ska vara på allvar. Inget larv. Sjunger man de finaste raderna som man kan säga till en annan människa, ska man fan inte skoja bort det.

Även om det finns något djupt mystiskt och intressant med att Stephen Merritt ansikte inte rör en min. Han suckar ibland. Sitter på sin stol, håller för ena örat när applåderna kommer.

Magnetic Fields är ett väldigt ojämnt band. Jag visste det. Men det finns stunder när allting klaffar, spricker upp, när Merritts röst pajar helt, och han blir till en bluesgubbe i sin gubbkeps och brölar ut visor om gamla kärlekar. 

Men för det mesta känns gårdagskvällen i Filadelfiakyrkan som en ända stor syjunta med termoskaffe, delicatoboll och tillhörande folkrock. När Stephen Merritt avfärdar låtönskningar med orden Fuck Off räddar han också mig från att gå hem och ta cyanid.