Magnus Carlson

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet skulle egentligen bara släppa en skiva och gå vidare. Men det blev deppsångarens-sångarens huvudsyssla. Och Weeping Willows ligger fortfarande på is.

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet, bandet som förra året släppte en skiva med 60-talspoplåtar i jazzversioner, är tillbaka med nya skivan Echoes. Det är samma koncept, men ett nytänk vad det gäller låtval. Och efter att Magnus Carlson har släppt skivor sedan i mitten av 90-talet – både med Weeping Willows och solo och med The Moon Ray Quintet – infinner sig sportfrågan hur känns det som synnerligen intressant.

Är det samma pirrande känsla när du ska släppa en skiva nu? 
– Det är olika sätt, första gången var man uppe i det blå. Nu vet man mer vad som kommer att hända. Nu längtar man mer efter att ha skivan i handen, som man lagt ner sin själ på att göra, säger Magnus Carlson.

Förra The Moon Quintet-skivan kom redan förra året. Genomgående är att ta upp kända eller okända poplåtar och göra jazzcoverversioner.

– Det är mer obskyrare låtval. Förra skivan gjorde vi när skivbolaget frågat oss. Idén då var bara att släppa skivan och gå vidare, men vi hade så kul. Det kändes direkt att ”vi är ett band”, inte bara ett projekt. Vi har hittat vår egen identitet. För mig är det här drömbandet med Sveriges bästa musiker.

– Det enda vi inte vill göra är jazzstandards, säger han. Det finns så mycket typer av jazz. Folk tror ofta att det är introvert och konstigt. Jag hatar fusionjazz till exempel. Att säga att man gillar jazz är som att säga att man gillar mat.

Magnus Carlson förklarar att han vill alltid fylla ett hål som fattas i popvärlden: Weeping Willows gjorde det med storslagen depprock. The Moon Ray Quintet gör det med att introducera jazz, soul och psykedeliska versioner av så spridda artister på nya skivan som Donovan, Nick Drake, Nick Cave, Young Holt Unlimited, Tommy James and the Shondells, Nolan Porter, Nina Simone och Echo and the Bunnymen.

– När vi startade Weeping Willows var det inga andra som jag visste som gjorde samma grej, säger han.
– Det här är det bandet som gäller just nu. Weeping Willows kanske släpper nya skivan nästa år, men vi har knappt setts på flera år. Vi gjorde en spelning i augusti, det var väl senast.
– Man ska inte göra saker av vana, det ska vara nytt och fräscht. Jag behöver göra jazzgrejen nu. Jag är en bättre sångare än någonsin. Idén med Weeping Willows var att vi skulle vara det deppigaste bandet i Sverige, och jag trivs inte med det längre.