Marina and the Diamonds

På Södra Teaterns bar på tredje våningen är det packat med folk. Marina and The Diamonds, eller Marina Diamandis som hon egentligen heter, är på promotionturné för att spela ett par låtar från sin debutskiva. Media, skivbolag och annat branschfolk viftar med ölbiljetter. Englands nya popstjärna har ingen homogen publik: hennes electroproducerade dansgolvshits blandas med Regina Spektor-pianoballader och new wave. Nu har hon släppt debutskivan The Family Jewels.

– Det är en rätt udda känsla, när man är öppen och utlämnande på en skiva och man vet att många kommer plötsligt att höra det så känns det konstigt. Men jag är glad att den har kommit ut.  Mina EP:s var mer en introduktion till min musik, det mesta på vinyl och, du vet, mina egna DIY CD-skivor, svarar hon på frågan om hur det känns att äntligen ha fått ut sitt album, främst med singlarna I Am Not A Robot och Hollywood. Jag använder ordet Bang och hon fattar direkt.

En förvirrad kritiker avfärdade nyligen debutskivan med orden ” som hos så många av hennes kollegor hamnar den överdrivna viljan att vara både söt, frigjord och unik i vägen för musiken”. När musikkritiken handlade mer om att framställa kvinnor som sexuella varelser (eller valfritt rockband bestående av en frontfigur som var av annat kön än Springsteen) kulminerade och ifrågasattes under slutet av 90-talet är vi nu inne i andra andningen: när fokus läggs på kvinnliga artister för att skriva om dekadens och partyn. Man pratar mycket om It-girls. Marina and The Diamonds slåss just nu på Englandslistan tillsammans med Rhianna, Lady Gaga, Kate Perry och Kesha. Det är kanske den gubbigheten som gör att Englandslistan ser ut som den gör i dagsläget. 

Och det är förbannat synd att inte se popmusiken för alla kön.

Om man nu ska bunta ihop Marina med resten av Englandslistan, så finns det få gemensamma nämnare. Exempelvis är en av Marina Diamandis favoritartister Daniel Johnston.

– Åh jag älskar honom! utbrister hon.
– Han var den enda som gjorde att kände att jag kunde göra det här. Han uppmuntrade mig verkligen, säger hon och börjar berätta om sin väg, enligt en popmall där kreativitet slår kommersialism:
– I början följde jag en manufakturerad poprutin: jag gick till auditions för tjejband, popband utan kontroll över kreativiteten. Jag hatade det och lyckades inte. Jag skrev, och de ville inte ha mina låtar. Så jag började skriva bara för mig själv, och upptäckte Daniel Johnston. Han var så annorlunda än popartister som Britney Spears, Madonna och sådant som jag lyssnade på när jag växte upp. Han var så fascinerande och originell, samtidigt inte erfaren, produktionerna låter som om de skulle kunna vara gjorda av en 10-åring.

 Marina Diamandis föddes i Wales 1985, har en grekisk pappa och har tidigare sagt att hon flyttat runt mycket som liten. Jag frågar om det är vad låten Rootless på skivan handlar om, med den fantastiska textraden Building castles out of snow/I’m a nomad walking on.

– Alla låtar man gör måste man ha upplevt, för att förstå vad man pratar om. Men låten Rootless är mer en reaktion om samhället. Gemenskapen finns inte längre i England, barn har ofta inte en pappa eller mamma i sina liv. Och de har ingen skolning i historia. Om man inte vet var man kommer ifrån så vet man inte vem man är. Det fascinerar mig. Samma ingång hade jag när jag skrev låten Girls, om feminismens frammarsch, och det är en del av mitt jobb som skribent. Att observera vad som händer i världen.

Spelningen på kvällen blir akustisk. Och det är precis så man ska uppleva Marina: det är där hennes röst kommer i fokus. Hon säger att det är svårare.

– Jag tycker att det finns en charm i att ha en väldigt simpel och enkel låt och framträdande. Och för mig är det svårare att göra. Att vara återhållsam och sjunga lugnare. Så jag lär göra det mer framöver.
– Jag har en form av maskulin ton i rösten. Jag gillar det, i början lyssnade jag mycket på The Distillers. Vissa tror att det är en man som sjunger på radion, haha. Jag hör alltid saker som ”jag trodde inte du skulle se ut sådär när jag hörde dig, jag trodde du skulle vara jätteful”. Haha, liksom, tack?

Marina and the Diamonds spelar på Way Out West-festivalen den 12-14 augusti.

Diskografi:

Mermaid Vs. Sailor EP 2007

The Crown Jewels EP 2009 (Warner Music)

The American Jewels EP 2010

The Family Jewels 2010 (Warner Music)