Mavis Staples

Hon är 71 år gammal, skrattar var femte sekund och har en röst som aldrig varit starkare. Mavis Staples hämtar fortfarande kraft från viljan till jämlikhet och gemenskap. Fredrik Thorén ringde upp henne.

I popvärlden är det inte vanligt att en stor artist – som inledde karriären för 50 år sedan – släpper en ny skiva som verkligen berättar någonting om samtiden utan att på något sätt vara gubbig, tråkig eller innehålla en överrepresentation av nostalgi om sin ungdomstid.

I presstexten till Mavis Staples nya platta med den fantastiska titeln “You are not alone” skriver hon ”The messages are the same things I’ve been saying down through the years. They’re about the world today – poverty, jobs, welfare, all of that – and making it feel better through these songs”.

Inga riktlinjer har någonsin funnits för gospel. Den kan egentligen inte utvecklas, i de där meningarna Mavis skrivit beskriver hon ju själva grunden för varför gospel började att sjungas. Den är per automatik ständigt aktuell. Vi vill ofta vifta och säga att pophistorien skrivs om, men behöver den alltid det? De ofta frikyrkliga budskapen på Mavis nya platta är så fundamentalt långt ifrån en annan viss frikyrka som, klädd i sydstatsskägg, vill bränna Koranen. Och de religiösa budskapen, om de nu handlar om jämlikhet, saknad eller bara att alla ska ha ett jobb att gå till – det är väl ändå en form av kärna i popmusiken som vi alla kan enas om?

Att relatera, att känna igen sig. Trots att kanske ingen av oss kan se tillbaka på medborgarrättsrörelsen, Malcolm X och Dr. King som Mavis ofta nämner i intervjuer och 68-demonstrationerna i hennes hemstad Chicago annat än ur böcker och filmer, så blir den historiska kontexten inget problem. Och vill man, kan man relatera till äldre låtar på samma sätt som idag. The Staple Singers ”This is a Perfect World” från 1971 börjar med kulsprutor. Då handlade den om Vietnam. När jag lyssnar på den 2010 tänker jag Irak, Afghanistan, Gaza, Kongo, Kashmir.

Jag berättar om vår nuvarande riksdagssituation, och frågar hur Mavis själv ser på låten.

– Den handlar om allting. Depression, vara nere, förlora sitt jobb. Folk behöver höra en låt som är tröstande och uplifting. En anledning att komma upp på morgonen. Som får dig att tro och inte förlora hoppet. Som för dig och er stats situation.

– Duvet, när min far Pops dog, kunde jag ha sjungit det till mig själv. Sen kom min syster och sa ”du kan inte ligga i sängen hela livet!”, skrattar Mavis.

När jag ringer till Mavis Staples är hon hemma i Chicago, men ska strax ut på en längre turné.  Hon är 71 år gammal, skrattar var femte sekund och hennes röst har aldrig varit starkare och bättre än nu.

– Många frågar mig det, ”var får du din energi ifrån?” och jag säger att jag inte tänker på åldern, jag blir inte trött. Jag får min vila, jag röker inte, jag dricker inte förutom något glas vin någon gång. Gud är inte färdig med mig än, säger Mavis och, som alltid, skrattar.

– Och jag gillar inte att vara hemma för länge. Jag vill resa och motivera folk till frihet.

Lyssnar du på någon ny gospel?
– Oh, ja. Yolanda Adams, BeBe och CeCe Winans. Gospel låter bra igen.  Om jag inte går i kyrkan på söndagar stannar jag hemma och lyssnar på gospelkanalerna på radion hela dagen. Jag tycker ny gospel gör ett fantastiskt jobb.
– Vi förlorade precis en av de största, Albertina Walker, hon var bara några år äldre än mig. Hon började sjunga innan The Staple Singers.

Roebuck “Pops” Staples och hans barn Cleotha, Pervis, Yvonne och Mavis började uppträda i Chicagos kyrkor redan 1948. Men för att förstå det här albumet så måste vi bortse från popmusiken de gjorde för den större marknaden på slutet av 60-talet och början av 70-talet för en sekund, med ”Respect Yourself” och ”I’ll Take You there” – och fokusera på tiden innan. Som bara handlade om att spela musik, att vara tillsammans, att känna samhörighet. Mavis ville gå tillbaka till det. You are not alone.

Hon har samarbetat med alla från Curtis Mayfield och Bob Dylan till Ry Cooder. Många rynkade nog på näsan när Jeff Tweedy från  Wilco skulle bli en av de utvalda. Det visade sig bli helt tvärtom.

– Tweedy kom fram till mig och sa: Hey Mavis, jag har all din musik här på min IPod. Varje dag sa han något som fick mig att skratta. Jag vet inte varför dessa youngsters vill jobba med mig, de kanske tror jag har visdom och kan lära sig någonting från mig.

– He went back to basic. Det kändes som att jag sjöng med min familj igen. Vi lyssnade på låtarna vi gjorde innan Stax. Min fars gitarr och våra gamla rytmer. När vi började spela in låtar för nya skivan i studion, så var det min lyckligaste tid ever. Duvet, att bara sjunga de där gamla låtarna igen.

”Losing You” på din skiva, det är en låt av Randy Newman va?
– Ja, jag relaterar den till min far. Det låter som att han sjunger till sin flickvän, men jag kan inte komma över att förlora Pops. Jag är riktigt tacksam att Randy Newman skrev den låten, säger Mavis. Utan att skratta.